Rosersberg 2011 11 27
Jag började dagen med att glömma hamburgarna i frysen... Men det löste kocken Patrik på bästa sätt.
Det som var etter värre var att vi inte hittade kaffepannan, det viktigaste av allt när man är i skogen...
Patrik åkte hem o hämtade en kastrull.
Terrängentusiasterna började rulla in med det ena ekipaget märkligare än det andra, och snart hördes dovt motormuller mellan tallarna.
Och en grupp provapåförare anlände och jag satte mig i passagerarsätet på Jeepen. Redan vid första hindret, en lätt dikespassage, så hörde jag ett misstänkt välbekant ljud som skramlade i bagageutrymmet... Kaffepannan!!!
Den hade förmodligen kilat fast sig i störtbågen, medans vi letade febrilt på alla tomma golvutrymmen. Ett antal "Djäkla Stefan" helt i onödan således. Förlåt för dom orden, Stefan.
Första provapågänget hade ett tvåtimmarsprogramm, som vi utnyttjade fullt ut. Dom var mycket nöjda med aktiviteten, liksom dom övriga deltagarna. När halva tiden gått och vi provat på alla körbara spår får föraren själv välja det han/hon tyckte var roligast. Nästan alla väljer sidolutningshindret.
Sidolutningsindikeringsapp, undrar hur många poäng det ger i Wordfeud...
TjänsteJeepen beredd på uppdrag.
En rejält höjd Jeep Cherokee XJ, med portalaxlar från Volvos TGB 13 bil.
Det ser ut som att markfrigången räcker till i alla fall.
Första hindret passerat, och första mekpausen avklarad. Krängningshämmaren lossades och spändes fast i viloläge med buntband. Men det behövde tydligen göras om och göras rätt.
På väg mot den för dagen ganska regnhala stockbron...
Halvvägs över och allt ser bra ut.
Avstigning för föraren för kontroll av den framförvarande terrängen.
Väl framme vid hindret gäller det att komma ihåg hur marken såg ut vid.
En inte helt diskret IH f.d. brandbil, nuvarande bärgningsbil, passar bra som flexramp. Placeras den bara i lite uppförslut blir nog vinkeln korrekt också.
När flexet inte räcker till, hänger ett hjul i luften. Här rör det sig om måttliga 10-15 cm. Eller så är det bara ett bevis på att Jeep är en manlig bil, som markerar revir på hundars vis.
Det som var etter värre var att vi inte hittade kaffepannan, det viktigaste av allt när man är i skogen...
Patrik åkte hem o hämtade en kastrull.
Terrängentusiasterna började rulla in med det ena ekipaget märkligare än det andra, och snart hördes dovt motormuller mellan tallarna.
Och en grupp provapåförare anlände och jag satte mig i passagerarsätet på Jeepen. Redan vid första hindret, en lätt dikespassage, så hörde jag ett misstänkt välbekant ljud som skramlade i bagageutrymmet... Kaffepannan!!!
Den hade förmodligen kilat fast sig i störtbågen, medans vi letade febrilt på alla tomma golvutrymmen. Ett antal "Djäkla Stefan" helt i onödan således. Förlåt för dom orden, Stefan.
Första provapågänget hade ett tvåtimmarsprogramm, som vi utnyttjade fullt ut. Dom var mycket nöjda med aktiviteten, liksom dom övriga deltagarna. När halva tiden gått och vi provat på alla körbara spår får föraren själv välja det han/hon tyckte var roligast. Nästan alla väljer sidolutningshindret.
Sidolutningsindikeringsapp, undrar hur många poäng det ger i Wordfeud...
TjänsteJeepen beredd på uppdrag.
En rejält höjd Jeep Cherokee XJ, med portalaxlar från Volvos TGB 13 bil.
Det ser ut som att markfrigången räcker till i alla fall.
Första hindret passerat, och första mekpausen avklarad. Krängningshämmaren lossades och spändes fast i viloläge med buntband. Men det behövde tydligen göras om och göras rätt.
På väg mot den för dagen ganska regnhala stockbron...
Halvvägs över och allt ser bra ut.
Avstigning för föraren för kontroll av den framförvarande terrängen.
Väl framme vid hindret gäller det att komma ihåg hur marken såg ut vid.
En inte helt diskret IH f.d. brandbil, nuvarande bärgningsbil, passar bra som flexramp. Placeras den bara i lite uppförslut blir nog vinkeln korrekt också.
När flexet inte räcker till, hänger ett hjul i luften. Här rör det sig om måttliga 10-15 cm. Eller så är det bara ett bevis på att Jeep är en manlig bil, som markerar revir på hundars vis.
Högviltjakt på Brunnsholm.
Det började med att jag kände av lite feber kvällen innan, så jag bad att få slippa gå i drevet.
Således blev jag ombedd att vara chaufför och skjutsa runt drevfolket till deras utgångsplats.
Sedan skulle jag med Greepens hjälp och en släpvagn ansvara för att samla ihop ev. fälda bytesdjur. Men eftersom det inte ligger några djur i marken så här innan jakten börjat kunde jag ta ett närliggande pass.
Efter att drevkedjan startat dröjde det inte länge innan bössorna började ljuda från alla kanter.
Först small det från ett pass öster om mig där det fälldes en dovkalv och ett vildsvin. Därefter small det söder om mig och en till dovkalv med tillhörande hind fick sätta livet till.
Ett helt gäng dovvilt kom förbi mitt pass på lagom håll och jag försökte vissla så dom stannade. Jag ville inte avlossa skott mot gallopperande hjortar i skogen, men dom lyssnade hellre på en skällande Tysk Jaktterrier som kom 30 meter efter dom.
Men plötsligt kom en liten dov alldeles ensam smygandes mellan träden, men höll sig hela tiden i skydd bakom stammarna. Till slut var den bara några få meter framför mig innan den ställde sig fritt. Men då fick den syn på mig och sprätte till och drog därifrån med svansen högt. Den stannade på ca 40 meters håll på vägen och jag hade en lucka mellan granarna med fri sikt. PANG! även från min bössa Elis.
Kalven sprang en bit utan att teckna i skottet och jag trodde nästan på en bom. Men så snubblade den till, slog en kullerbytta och blev liggande. Senare skulle det visa sig att skottet satt ganska bra, något lite för långt bak men ändå genom lungorna mm.
Totalt blev det sex dovvilt och ett vildsvin att hämta. Jeepen drog fram utan problem på trånga skogstigar och över nysådda leriga åkrar där jag var tillsagd att köra i sprutspåren.
http://www.youtube.com/watch?v=FGoEXwSm9Zs
Så snygt placerat skott. Precis bakom bogen och med luftbubblor i blodet är tecken på en perfekt fullträff.
Medans jag hämtade djuren så ställde dom övriga om för dagens andra såte. Själv blev jag kvar i slaktboden med den trevliga sysselsättningen att tömma djuren på inälvor. Jag var nöjd ändå, jag har ju haft en otrolig tur när det gäller jakt på den här marken så jag behöver spara in på ammunitionskostnaden lite.
Det blev inget mera vilt fällt i den såten, innan det var dags för lunchbjudning i magasinet.
Pytt i panna med tillbehör, kaffe och bakverk. Mmmm, nu var man mätt och belåten och kunde återgå till jobbet i slaktboden. Två hjortar var kvar att ta hand om.
Övriga jägare ställde ut till dagens tredje och sista drev. Det började strax smälla igen och jag var redo att hämta fler djur.
En dovhjort låg långt bort över fälten och krävde en del terrängkörningstrix innan jag kom fram. Greepen presterade fint i leran och ingen behövde knuffa på. Men det var lite nervöst eftersom det är långt till närmsta träd att fästa vinschen i när man är mitt på ett nyplöjt fällt...
Totalt slutade dagen med:
Fyra dovhjortar, mellan spets och halvskovel.
En dovhind.
Fyra dovkalvar, varav endast en var av honkön.
Ett vildvin, ganska stor ensam sugga utan dragna spenar.
Samtliga gäster förutom en kom åt att skjuta.
På söndagen var det dax att flå dom djur som skulle ner i gårdens frysbox.
Jag, Pappa och en jägare till hjälptes åt med det, och markägaren själv bjöd på kaffe och cognac. Tur jag bor bara 75 meter därifrån...
Tack till:
Markägaren.
Arrangörerna, bl.a. min far.
Drevfolk och hundförare.
Övriga jägare.
Och ett alldeles speciellt tack till dom djur som offrade sina liv för oss.
Således blev jag ombedd att vara chaufför och skjutsa runt drevfolket till deras utgångsplats.
Sedan skulle jag med Greepens hjälp och en släpvagn ansvara för att samla ihop ev. fälda bytesdjur. Men eftersom det inte ligger några djur i marken så här innan jakten börjat kunde jag ta ett närliggande pass.
Efter att drevkedjan startat dröjde det inte länge innan bössorna började ljuda från alla kanter.
Först small det från ett pass öster om mig där det fälldes en dovkalv och ett vildsvin. Därefter small det söder om mig och en till dovkalv med tillhörande hind fick sätta livet till.
Ett helt gäng dovvilt kom förbi mitt pass på lagom håll och jag försökte vissla så dom stannade. Jag ville inte avlossa skott mot gallopperande hjortar i skogen, men dom lyssnade hellre på en skällande Tysk Jaktterrier som kom 30 meter efter dom.
Men plötsligt kom en liten dov alldeles ensam smygandes mellan träden, men höll sig hela tiden i skydd bakom stammarna. Till slut var den bara några få meter framför mig innan den ställde sig fritt. Men då fick den syn på mig och sprätte till och drog därifrån med svansen högt. Den stannade på ca 40 meters håll på vägen och jag hade en lucka mellan granarna med fri sikt. PANG! även från min bössa Elis.
Kalven sprang en bit utan att teckna i skottet och jag trodde nästan på en bom. Men så snubblade den till, slog en kullerbytta och blev liggande. Senare skulle det visa sig att skottet satt ganska bra, något lite för långt bak men ändå genom lungorna mm.
Totalt blev det sex dovvilt och ett vildsvin att hämta. Jeepen drog fram utan problem på trånga skogstigar och över nysådda leriga åkrar där jag var tillsagd att köra i sprutspåren.
http://www.youtube.com/watch?v=FGoEXwSm9Zs
Så snygt placerat skott. Precis bakom bogen och med luftbubblor i blodet är tecken på en perfekt fullträff.
Medans jag hämtade djuren så ställde dom övriga om för dagens andra såte. Själv blev jag kvar i slaktboden med den trevliga sysselsättningen att tömma djuren på inälvor. Jag var nöjd ändå, jag har ju haft en otrolig tur när det gäller jakt på den här marken så jag behöver spara in på ammunitionskostnaden lite.
Det blev inget mera vilt fällt i den såten, innan det var dags för lunchbjudning i magasinet.
Pytt i panna med tillbehör, kaffe och bakverk. Mmmm, nu var man mätt och belåten och kunde återgå till jobbet i slaktboden. Två hjortar var kvar att ta hand om.
Övriga jägare ställde ut till dagens tredje och sista drev. Det började strax smälla igen och jag var redo att hämta fler djur.
En dovhjort låg långt bort över fälten och krävde en del terrängkörningstrix innan jag kom fram. Greepen presterade fint i leran och ingen behövde knuffa på. Men det var lite nervöst eftersom det är långt till närmsta träd att fästa vinschen i när man är mitt på ett nyplöjt fällt...
Totalt slutade dagen med:
Fyra dovhjortar, mellan spets och halvskovel.
En dovhind.
Fyra dovkalvar, varav endast en var av honkön.
Ett vildvin, ganska stor ensam sugga utan dragna spenar.
Samtliga gäster förutom en kom åt att skjuta.
På söndagen var det dax att flå dom djur som skulle ner i gårdens frysbox.
Jag, Pappa och en jägare till hjälptes åt med det, och markägaren själv bjöd på kaffe och cognac. Tur jag bor bara 75 meter därifrån...
Tack till:
Markägaren.
Arrangörerna, bl.a. min far.
Drevfolk och hundförare.
Övriga jägare.
Och ett alldeles speciellt tack till dom djur som offrade sina liv för oss.
Jeep guide
Vid flera tillfällen har jag agerat körinstruktör i den ädla konsten att köra Jeep i terrängen. Dom jag har instruerat har aldrig förut kört offroad, och för det mesta inte ens en terrängbil alls. Så dom är verkligen nybörjare som tycker det blir spännande redan med små stenar och diken.
Ett par som guidades har återkommit flera gånger i en egen nyköpt Jeep Wrangler. Och det verkar luta åt lite modifieringar på den.
Tjänstejeepen efter uträttat ärende...
Åsså familjejeepen efter rent (nåja) nöjjesåkande...
Jag hade med en far och son som bara kom förbi som publik, i baksätet på Greepen när jag körde runt på sandlycke. Han ringde en vecka senare och hade lite frågor angående Jeepköp.
Jeepsjukan är extremt smittsam. Det finns inga bra botmedel, enda bromsmedicinen är att köpa en Jeep.
Lukas är med och kollar så fjädern hamnar rätt sedan. Den glappar när man flexar ut för fullt utan krängningshämmare.
Kan det finnas något mer macho fortskaffningsnedel än en Hummer H1? Skulle inte tro det...
Men den är stooor. Alldeles för stor för mina behov. Fast det kan jag ha överseende med...
Lite nya spår att knapra för den som tror att dom klarar terrängen. Ett tips är att inte komma i en liten Toyota Prius...
Så här kan den se ut när jag utövar min första och största hobby. (Inte frimärksamling, nej.)
Ett par som guidades har återkommit flera gånger i en egen nyköpt Jeep Wrangler. Och det verkar luta åt lite modifieringar på den.
Tjänstejeepen efter uträttat ärende...
Åsså familjejeepen efter rent (nåja) nöjjesåkande...
Jag hade med en far och son som bara kom förbi som publik, i baksätet på Greepen när jag körde runt på sandlycke. Han ringde en vecka senare och hade lite frågor angående Jeepköp.
Jeepsjukan är extremt smittsam. Det finns inga bra botmedel, enda bromsmedicinen är att köpa en Jeep.
Lukas är med och kollar så fjädern hamnar rätt sedan. Den glappar när man flexar ut för fullt utan krängningshämmare.
Kan det finnas något mer macho fortskaffningsnedel än en Hummer H1? Skulle inte tro det...
Men den är stooor. Alldeles för stor för mina behov. Fast det kan jag ha överseende med...
Lite nya spår att knapra för den som tror att dom klarar terrängen. Ett tips är att inte komma i en liten Toyota Prius...
Så här kan den se ut när jag utövar min första och största hobby. (Inte frimärksamling, nej.)