jeepetorp

Dagen började med en trevlig drevjakt på rådjur, hare, räv och ev. älgkalv.
Första såten var en liten skogsbacke i en hage, som traditionellt brukar innehålla en hel del rådjur. Jag skulle trycka igenom den med labradoren Frippe i koppel. Medans vi väntar på att passkyttarna ska komma på plats kommer ett rådjur över fältet i riktning mot mig.
Jag hade bara tänkt ladda kombin med hagel med tanke på skottvinklar mm, men som det djuret kom nu var det fritt skottfält, så det var bara att pilla i en 7x57R och invänta rätt läge. Det kom när smaldjuret var på ca 50 meters håll.
Det hoppade in i hagen, där det tydligen gick fler djur för nu började det röra på sig under några täta granar.
Åtta rådjur for omkring, varav ett kom i pass för en hagelpipa.
När jag gick fram mot skottplatsen för mitt rådjur såg jag att det var mycket blod, samt några sårlegor med mycket blod i. Så jag släppte Frippe och han drog iväg efter spåret.
Efter några skall blev det tyst när han hade fått tag i djuret och höll fast det tills jag kom fram. Då var det redan dött. Skönt. Skottet satt något för långt bak och några cm för lågt, men trots det var bitar av lungorna genomborrade. Märkligt att dom kan gå så långt med sådana skador, det gick kanske 200 m.
Dom två återstående såtarna blev helt resultatlösa.

Senare på kvällen tänkte vi försöka få tag på ett vildsvin, min far och jag.
Han började att besitta "hotellet" mellan kl 18-20 ungefär. När han gick därifrån lät han åtelbelysningen vara tänd ifall det skulle vara grisar framme när jag skulle dit.
Kl 21 tyckte jag det var dax att smyga ner, och mycket riktigt var grisarna där. Betandes mitt i ljuskäglan från den dimrade lampan.
Det var således inte läge att försöka klättra upp i kojan.
Men det blåste ganska mycket så det gick hyffsat lätt att smyga in på ca 40 meters håll, trots skarsnö.
Där var det en liten kulle som jag kröp upp på och lade mig tillrätta för en stunds kikarspaning för att avgöra vad det var för djur.
Jag låg mycket bra där, mjuk snö, några få minusgrader och nästan i lä för vinden.
Tre grisar i 50-75 kg klassen gissade jag på, ingen såg ut att vara galt. Men heller inga kultingar med.
Den ena grisen var markant mindre än dom två andra, så jag koncentrerade mig på den. Efter ett tag stod den mer isolerad med bredsidan mot mig och jag lät skottet gå.
Alla grisarna for iväg. Dom två större i rak riktning från mig, medans den påskjutna drog i en snäv båge åt vänster där buskaget ljudligt avslöjade vart den var. Knakandet avtog nästan omedelbart och allt var tyst.
Jag gick fram och kollade skottplatsen, tydligt spår av blod som var lätt att följa. Och efter ca 30 meter låg gyltan där med ett hål genom lungorna. Träff mitt i femettan. Liggandes med bekvämt stöd, 40 meters skotthåll och stillastående betande gris ska väl inte bli annat än bra träff...

Men storleksbedömningen får jag nog öva lite på... Den här vägde 75 kg levandevikt. (Eller nydöd ska det väl heta). Dom andra två hade nog ca 10 kg till att släpa på.
Inga spenar och heller inga foster i magen. Gott hull med mycket fett i bukhålan. En välmående gris trots lång snörik vinter.





Så vad ska man säga? Jo: Tack Pappa för att du lämnade lampan tänd, annars hade jag inte sett dessa innan det var för sent... Kl 22:05 small skottet.

Nästa, 20110119.

Lukas bygger flexramp till leksaksbilen...

Jag tog en semesterdag i dag för att vara med vid den s.k. norrlandsjakten.
Markägaren bjuder varje år in ett gäng från norrland att jaga hjort.
I dag hade vi ca -5 grader, sol o vindstilla. Skönt som attan...

Första såten gick jag i drevet, vi ville inte släppa lös hundarna p.g.a. snödjupet.
Ett helt koppel med dovhjortar sprang runt o retades med oss. Till slut fick jag syn på dom mellan mig o åkerkanten där det satt några passkyttar. Jag springer mot dom, snubblar till och tappar hundkopplet. Labben Frippe ser chansen och tar den utan att tveka. "Tjohooo, bäfta som finnf".
Hjortarna skingras åt olika håll, och så småningom blir tre st skjutna.

Andra såten stod jag på pass på en vall vid vasskanten, medans tre gubbar med kopplade hundar gick från isen genom vassen mot land.
Spår efter kron o dovhjortar samt vildsvin såg dom, och efter ett tag började det röra sig i vassen mot mitt håll.
Ett dovhjortshuvud kikar fram ca 15 m framför mig. Jag släpper den och riktar in mig mot nästa som verkar vara en kalv. Den tar ett kliv fram, PANG.  Men den ramlar inte utan viker bara halsen och blir stående med hängande huvud. Så mycket snö att den inte faller omkull, märkligt. Det tyckte nästa hjort på kö också, för den klev fram bredvid sin kompis och PANG så stod den också död i drivan. Direkt på det hoppar en tredje hjort ut och allt upprepar sig, PANG igen.
Tre dovhjortar inom loppet av ca tio sekunder står eller halvligger döda 15 meter framför mig.
Men vid det laget började dom övriga begripa att dom inte kan smyga därifrån. På hjortspråk sade dom "SPRING FÖR LIVET!!!"
Och det funkade bättre, för dom lät jag vara.
Men tre st med horn stod kvar inom skotthåll, men för tätt tillsammans för att bara träffa en av dom. Efter några minuter tröttnar jag på att sikta på dom och ropar på radion att dom andra för göra sig beredda, för nu sätter jag fart på dom.
Jag tjoar till och dom knatar lugnt därifrån, i den enda riktning det inte sitter någon skytt. Jag tror det kallas för erfarenhet...

Tyvärr var min bedömning felaktig, det var tre hindar jag hade tagit. Så helgen skall spenderas till att pyrchjaga efter ensamma kalvar. Jag satt en stund i hotellet i kväll, och såg mycket riktigt två dov som ev. var kalvar. Men lite för långt håll och så småningom för sent för skott. Ska ge mig på dom i morgon bitti och i morgon kväll också tänkte jag.

Bättre övre bärarmar, utskurna jack för mer frigång och demonterad krängningshämmare fram.
Totalkostnad ca 5500 kr, som i alla fall var nödvändig p.g.a. spindelledsglapp...

Höger fram.


Vänster fram.


Vänster bak.


Höger bak.


Innan bärarmsbyte mm så flexade framaxeln ca 5 cm, nu är det kanske 15-20 cm flex.

Någon mindre hedervärd person har kört på min Jeep utan att meddela mig på något sätt efteråt.
En olycka kan hända, det är inget konstigt. Men att sedan bara åka därifrån är så dj--la ***!

Till salu...

Jag och min far blev lovade en varsin dovkalv "på rot". förutsatt att han skjöt sin först.
Detta gjorde han med bravur i går, så jag tog min i kväll.
Hade sett ut ett bra ställe ca 200 m norr om en av foderplatserna. Det påverkar nog inte hjortarnas uppträdande att skjuta på foderplatsen, men det känns lite olustigt. Bättre då att ta dom på väg till maten...
Efter kanske 30 minuters väntan kom en liten grupp ganska exakt där jag hade hoppats, möjligen lite för nära med endast tolv meters skotthåll.
Men... Tja, det gick ju bra det också...

Fotat mindre än 30 sekunder efter skottet, därav att ögonen fortfarande kan reflektera ljuset från blixten.




Och anledningen till rubriken...


Skottet föll kl 15:20 ca...

I dag är det den8/1, och hjorten är styckad och proväten...
Inte ett gram fett nånstans på kroppen, och sadeln/biffarna var insjunkna. Ett tydligt tecken på svält, men så har det legat snö sedan mitten av November också...
Biffarna kapades till bitar som stektes i stekpanna, med peppar och flingsalt. Mer behövdes inte, gott var det.
Hmm... Får inte glömma att gå upp med köttfärsen i frysen...

Anna fastnade i kudden. Hon stack in fingret i en trådögla och snurrade kudden ett tag...