Cowshit trail.

Vad kul!
Där jag cyklade som barn, långt innan jag hört talas om mountainbike, har någon byggt en liten bana.
Men jag är visst inte barn längre, det gör ont att ramla nu.
 
 

Cykeltur Bruksleden vid Surahammar.

Nu kändes det att benen ville cykla. Har inte kommit ut på två veckor.
Lätt förkylning tidigare i veckan och förra veckan hade jag barnen vilket ger viktigare prioriteringar.
 
Efter lunch så packades cykelväskan med lite reservkraft, snickers till mig och batterier till telefon och ev. lampbehov. Man vet ju aldrig hur länge man blir ute, och det blir väldigt mörkt så här års.
 
Lastade cykeln och åkte till ett ställe där jag och Cathrine har gått förut. För det mesta fina cykelstigar med roliga avstickare skyltat för MTB.
Spängerna och rötterna var ruskigt hala, men det ser jag som en utmaning.
 
Jag tog en kort rast vid toftsjöns vindskydd och skrev i gästboken. Sedan tog jag varvet toftsjön runt. Mycket stenigt och svårcyklat, och eftersom jag cyklade ensam var det inte läga att utmana min skicklighet, så jag bar cykeln över dom värsta partierna.
 
 Det blev ca 12 km vilket är en alldeles lagom uppstartsrunda.
 
 Den här kartappen/bilden använder jag när jag planerar rutten, och för att meddela mina nära vart dom ska leta efter mig om jag inte kommer hem på avtalad tid.
 
 
Snickerspaus.
 
 
Det finns fler avstickare att prova, men det får bli en annan gång.
 

Fletcher Arrowbeau 17

Min roliga sportbåt vill ha roligt, men jag har inte riktigt tid att leka med den.
 
Båten är inte jättefin, men riktigt rolig. 
Den går nästan som på räls i vattnet, bara att gasa, styra och hålla i sig.
Stark nog att utan problem dra upp tunga vattenskidåkare.
 
 
 
 
Det är en engelsk sportbåtsmodell, just den här är licenstillverkad i Sverige 1998.
Motorn är en 115 hkr Yamaha V4 2t från 1996, men båten är godkänd att ha upp till 300 hkr för den som törs.
Den här kombinationen ger en toppfart på närmare 40 knop, kanske mer om rätt förare kör i rätt sjö.
37 knop har jag fått upp den i...
 
Den har körts i saltvatten och har därför målats med bottenfärg av en tidigare ägare. Slipar man bort den kan båten bli riktigt fin.
 
Motorn verkar ha fått grundkänning, för nedre delen av skeddan saknas och det är en ful spricka strax framför propellern.
 
 
Det läcker inte in vatten i växelhuset och det läcker inte heller ut olja därifrån.
 
Det sitter en splitter ny propeller på den, eftersom den gamla började slira i navets gummibussning. Endast provkörd någon timme med nya propellern.
 
Motorn går underbart bra och är tyst och lättstartad. Tyst för att vara en tvåtaktare i alla fall.
 
Klädseln är i helt OK skick, om än inte perfekt.
Det sitter en stereo med 4 st 6x9 högtalare.
 
 
Framrutan går att öppna så man lättare kan klättra ombord.
 
 
 
Det är en lucka i golvet att förvara t.ex. vattenskidor mm.
 
 
Bakom baksätet finns plats för dubbla batterier med batterifrånskiljare, samt en länspump.
 
 
 
Tanken är av rostfritt stål och fast monterad i fören. Jag tror den rymmer ca 70 liter.
Ett litet hamnkapell finns också.
 
Om man har för roligt på sjön så finns det lanternor, så man inte behöver åka hem för tidigt.
 
 
Det ingår en nästan ny upptagningstrailer.
Prisidé 32 000 kr.
Ring eller SMSa mig på 0701654033
Båten finns i Västerås.

Idre 2018

Så. Nu har jag lagat punkan på cykeln efter att vi kommit hem. Nu ska jag försöka sammanfatta veckan.
 
Söndag var resdag till Idre. Att åka till något är alltid roligt.
Mat o fikastopp med bad o kisspauser.
 
 
Äntligen framme och kan kasta längtansfulla blickar upp mot Städjans karaktäristiska topp. Undrar om det går att få med cykeln dit upp, och cykla ner...
 
Jo då, visst gick det att få upp cykeln. Men den var inte till mycket hjälp. Tur den är lätt.
 Fotograf: Håkan Jidetorp.
 
Nerför däremot, jäklar vad skoj. Jag fick stanna två gånger för att vila lårmusklerna. Både bromsar och stötdämpare var varma, bromsarna var riktigt varma.
 
Dom berömda bergsklättrarkusinerna har nått toppen av Städjan, världens högsta berg.... Sveriges högsta berg... Ett högt berg i alla fall...
Fotograf: Håkan Jidetorp.
 
 Tisdag och onsdag hade vi hyrt cyklar till Anna, Lukas och Hampus.
Och så hade jag med mig mina två, en till mig och en till Felix.
Förmiddagen flöt på i Skills Area, och barnen ökade på både skicklighet och självkänsla vartefter.
Så blev det dags att köpa glass och ta stigen runt fjället för att komma hem till lunch.
Men om man stärkt sitt självförtroende i spår man lärt sig känna väl, så är det lätt hänt att det går på tok i okända spår.
Anna slog omkull på väg till glassköpet...
 
Så hon och Cathrine åkte sittlift upp till toppen medans jag och grabbarna trampade på mot stugan i Grängesåsvallen.
 
Men så var det det där med okända stigar.
Lukas kom lite snett ur ett gupp och var på väg ut i skogen. Han började skrika AJ AJ AJ redan innan han tog mark.
Som en pingvin gled han på magen, fast på grus i stället för is. Med cykeln på ryggen.
När man ligger fem meter efter så känner man sig ganska maktlös just då. Jag som ändå såg redan i ingången i hoppet att det går snett...
Ont hade han, och han ville aldrig någonsin cykla mer.
Men efter en snickers och lite vila så var han den första att säga att det är dags att cykla vidare. Blodig, smutsig och hungrig...
 
På eftermiddagen ville inte Felix cykla mer, så då fick Stor-Lucas ta över min hard tail.
På onsdagen fick han även prova min fulldämpade cykel.
 
Själv hann jag bara med ett toppbesök med tillhörande downhillspår.
 
https://m.youtube.com/watch?v=ldXsnO4BIi8
 
https://m.youtube.com/watch?v=LvjWP4esg8E
 
Torsdagen var det lite lugnare, så jag tog en promenad upp på Städjan bara för mig själv.
På eftermiddagen tänkte vi åka båt i Grövelsjön, men kom lite för sent.
Så det bokade vi in till fredagen i stället.
Riktigt skönt att bara sitta o slappa ett tag...
 
På fredag eftermiddag blev det den hett efterlängtade hinderbanan. Anna gick mellanhöjdsbanan medans Lukas, Hampus och Cathrine tog den hissnande höghöjdsbanan. Tio meter hög på sina ställen!!!
 
 
 
 
https://m.youtube.com/watch?v=w_LmZRx1-rY
 
 
Grymt imponerande!!!
 
 
 
https://m.youtube.com/watch?v=IQ3Lj4iVaY0
 
 
https://m.youtube.com/watch?v=tdBXJ5uN28w

Upplandsleden på mtb.

Drömmen är att någon sommar göra en längre cykeltur över flera dygn. Gärna i fjällmiljö.
Ett led i planeringen är att testa utrustningen och sig själv under kontrollerade former.
Så jag gjorde upp en plan att cykla Upplandsleden från Enköping till Härjarö. Den går förbi mina gamla hemtrakter, så jag är väl förtrogen med omgivningarna.
 
Enligt kartan ser det ut att vara ca 35 km, och det ska väl inte vara en omöjlighet att klara av. 20-30 km har jag cyklat förut utan att få några men av det. Men tji vad jag bedrog mig.
Att det skulle vara jobbigare med packning förstod jag ju, men inte att det skulle vara så jäkla tungt och obekvämt.
Varför jag valde ryggsäck i stället för cykelväskor beror på flera orsaker.
En anledning är att jag vill cykla Nikkaloukta-Kebnekaises fjällstation, och därifrån vandra upp på sydtoppen. Och då funkar ju inte cykelväskor.
Den andra orsaken är att jag har en fulldämpad cykel. Det finns inte mycket plats att montera väskor på. Jag har ju inte ens plats för en flaskhållare på ramen.
 
Nå väl. Efter ungefär fem timmar inklusive raster så hade jag bara kommit till mitt mellan Veckholms och Kungs-Husby kyrkor, och GPSen visade att jag cyklat 25 km.
Efter att ha ätit korv och snabbmakaroner med fingrarna (jag glömde bestick), så kändes benen stumma och nacken värkte.
Jag beslutade att sätta upp tältet och vila, så jag orkar cykla hem nästa dag.
 
Efter att ha lyssnat på ljudbok i ett par timmar var det dags att ladda telefonen. Det visade sig då att min Powerbank inte fungerade. Ooops.
 
Morgonen efter beslöt jag mig för att lämna kvar all packning och hämta den senare med bilen. Cyklingen tillbaks till Enköping var ren njutning, nu när jag slapp ryggsäcken.
 
Vad jag gjorde rätt:
Prova innan skarpt läge. Att jag blir trött fort när det blir belastning visste jag egentligen redan.
Jag kan vandra med lätt packning i flera timmar, men skulle jag behöva släpa hem ett skjutet rådjur så kroknar jag fort. Den principen gäller även på cykel.
 
Vad jag gjorde fel:
Jag glömde bestick och tandborste, och hade ca en liter för lite vatten med mig.
Tanken var att jag kunde fylla på flaskorna någonstans, men det blev inte så.
 
Vad bör jag ändra till nästa gång:
Ta bort skärmen från hjälmen.
Skaffa högre styre.
Fixa mjukare sadel.
Cykelväskor, gärna som även belastar framhjulet.
Gasolkök i stället för spritkök. Det smakar T-sprit om allt, och det är f-n inte gott.
 
Redo att ge mig iväg.
 
Kort rast o vila.
Riktigt skönt att det blåser, så blir det inte så mycket mygg.
 
Det finns gott om historisk information att ta del av, medans man pustar ut.
 
Campingplats med utsikt över en veteåker, så kan jag spana efter vildsvin från tältet.
 
Men jag såg inga grisar. Men det gör inget, jag kunde njuta ändå.
Ölen höll sig märkligt nog sval, inlindad i liggunderlaget.
 
Med staket slipper man spångest. Men med med brett styre blir det inte mycket utrymme att vingla på.

Gelleråsen 2018

Så har årets upplaga av Velodromloppet klarats av.
Tio års jubileum för Jeep Club Sweden att agera bogseringstjänst på Gelleråsen.
Nu börjar vi verkligen få rutin på det här, och ändå upptäcker vi nya saker varje gång.
 
Upplägget är så att vi får en liten övernattningstuga med tre bäddar i, samt möjlighet att ställa upp husbil/husvagn.
Jag och Thomas brukar komma redan på torsdag kväll, så även i år.
På fredag morgon bjuds det på frukost i samband med funktionärsmöte. Vi kvitterar ut varsin funktionärsradio för samband med tävlingsledningen.
Efter frukost åker vi ut till våra anvisade platser. Jag brukar hålla till vid Ejjekurvan och Thomas brukar befinna sig i depåområdet.
Greger trivs bäst vid Trösenkurvan och i dom fall vi har en fjärde bogserJeep med oss, så brukar den stå i Gamla depån.
Strax innan start är det sambandsprov och därefter bryts tystnaden av motorvrål, motormuller eller motorknatter, allt beroende på vilken typ av bilar som körs.
 
Om någon räserbil får problem och blir stående vid sidan av banan så väntar vi på att heatet är klart innan vi åker ut för att bogsera.
Det är ganska många men korta heat, så väntan blir inte alltför lång.
Om räserbilen står illa till så kan vi få rulla ut under pågående race och dra in den i skydd. Givetvis under gulflagg och överinseende av tävlingsledningen.
När vi bogserar bort dom så är det viktigaste att banan blir tävlingsklar så snart som möjligt. Därför får vi köra förhållandevis fort när vi bogserar, och hoppas att det är bra bromsar och snabba reflexer på ekipaget som hänger efter.
Så snart vi lämnat banan så rapporterar vi det till tävlingsledningen Tore Kalle. T.K.
Därefter kör vi till förarens mekplats om det är tidsträning under fredagen samt lördag förmiddag. Är det tävling så vill besiktningen få in bilarna för kontroll.
 
I vissa fall går det inte att bogsera bilarna. T.ex. om det är punktering, oljeläckage eller trasig hjulupphängning. Då åker det ut en frontlastare med en stor vinschförsedd järnplåt, som dom vinschar upp vraket på.
 
"Vanliga" bilar, d.v.s. bilar med täckande kaross, kopplar vi i en tydligt markerad bogserögla.
Formelbilar och liknande kopplar vi i störtbågen som sitter ovanför förarens hjälm. Av just den anledningen är det bra att ha en ganska lång bogserlina. Även i dom fall bilarna sitter i sandfållan är det bra med lång stropp, så vi slipper köra ut i sanden med Jeeparna. Inte för att vi har några problem med det, men dom vill ha upp så lite sand som möjligt på banan.
 
Mitt på dagen är det lunchpaus, då vi blir bjudna på lunch i Pitstop Café.
 
I år var vi två Jeepers på fredagen. Jag och Tomas som vanligt.
Under fredagkvällen anlände Anders o Jörgen som var med för första gången.
Tidigt på lördag morgon rullade Greger in och vi var fulltaliga.
Det är inte alla år vi lyckats få ihop fyra Jeepar, vilket är optimalt antal för att så smidigt som möjligt lösa vårat åtagande.
Och det visade sig att vi behövde vara fyra st, för jäklar vad det kördes av och gick sönder under lördagen.
Synd att det går sönder men kul att vi får jobba. Att få visa hur tappra vi är med vår Jeep och vår stropp.
 
Söndagen bjöd på regn vilket fick förarna att ta det mer försiktigt. Inte många bogseringsuppdrag på förmiddagen.
I sista heatet fick en bil vattenplaning och om jag förstod saken rätt så blev två bilar totalskrotade. Efter ett tag så avbröts tävlingen av säkerhetsskäl. Klokt beslut, för det vore ju tråkigt att avsluta helgen med personskador och ambulanstransport.
 
En intensiv och stundtals ganska krävande helg är till ända, men redan på måndagen så längtar jag tillbaks.
 
En sak jag har lärt mig av tävlingsledningen på Gelleråsen är devisen "Vi löser det."
 
Det är en fröjd att få hjälpa en Marcos in i depån. Riktigt vackra linjer...
 
Den här är också riktigt vacker. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är för märke...
 
Och så blev jag smygfotograferad bakifrån medans vi väntade på att banan skulle bli fri för bogsering.
Bäst att dra den lite försiktigt, för jag vet inte hur bra bromsar dom där bilarna har. 
Fotograf Jesper Andersson Photography.
 
 
 
 
Våran line up inför dagen. Av en händelse så körde vi Jeep Grand Cherokee ZJ allihop. Det är absolut inget krav på det, bara det är en Jeep. Och då menar jag Jeep Jeep...
 
 
Tre tappra kämpar på söndagen. Anders o Jörgen hade annat bokat...
 
Det går en grusväg runt tävlingsbanan, runt go cart banan, som jag använder för att ta mig tillbaks till min utgångsposition. Dom säljer glass vid go cart banan... det har ni inte vid Trösen va, Greger?
 
 
 

Ltp Sälen 2018

På Torsdag morgon gick bussresan mot Sälen.
Från Stockholm via Enköping och Västerås, så alla kan kliva på.
Ska man säga något positivt om bussfärden, så är det att den var ganska spännande i alla fall.
 
 
 
 
 

Anna nio år, skridskokalas.

 
Anna ville ha skridskokalas när hon fyllde år. När detta planerades var det några minusgrader och ingen snö.
Ett närliggande fält hade översvämmats tidigare, och var nu en perfekt skridskobana.
Två dagar innan kalaset kom det massa snö och det blev riktigt kallt.
Men eftersom jag är lite av en korsning mellan MacGyver och gubben Pettson, så fixade jag detta.
En stor plywoodskiva framför Jeepen, så kunde jag ploga upp lite skridskospår på nyss nämnda fält.
 
Kalaset började med att grilla hemgjorda och egenhändigt skjutna hamburgare. Ja, det var ju inte hamburgare när jag skjöt dom, men ni förstår nog.
Därefter skridskoåkning och grilla mashmallow.
 
Här har man ansträngt sig att ploga en bana, och så åker dom bredvid i lössnön...
 
"Hå hej med farbror Frej.
Hej alla barn nu blir det barnprogram, titta nu här vad farbror Frej tar fram.
Ett stycke skiva och nu ska ni höra, vad man med ett stycke skiva kan göra.
Knyt den i Jeepen på detta vis, så kan vi ploga en skridskois."
 
 
Slemmigt, men gott.
 
Jag tror visst att Anna var ganska nöjd med sitt kalas...
 

Rådjursjakt i pudersnö.

Bättre än så här kan man väl inte ha det.
- 5 grader, vindstilla, solsken och 10 cm nysnö.
 
I väntan på att rådjuren ska komma.
 
Väntan är över.
 
Drev två blev lika lyckat det.
 
Traditionsenligt med ärtsoppa.
 
 
 
 
 

Jeep Club Sweden Summer Meet 2017

Så har ytterligare en riktigt kul helg passerat, i glada vänners lag.
 
Fredag 7/7.
Det började för min del i fredags med att åka till Sala och vänta in dom andra, som skulle åka i samlad tropp till Säter.
Efter lite sedvanligt däcksparkande så rullade vi ut på vägarna.
 
Väl framme blev det grilldags.
Dom som inte druckit öl till maten åkte ut på lite kvällskörning.
 
 Erik agerar vinschankare åt Tobbe.
 
Lördag 8/7.
Förarmöte kl 10, så det blev sovmorgon.
Lossa krängningshämmarstag och lufta ur däcken, sedan började äventyret på dammiga crossbanor.
 
 
 
"Dacke - ropade dom tvärs över sjön".
 
Dom små regnskurarna som kom, lyckades inte hindra dammet från att yra upp.

Efter hamburgelunch från Säter MKs kiosk, bar det av till Ludvika för att känna på lite andra spår.
 
På slutet var jag trött och hungrig, vilket skapade situationer som försenade allting.
Inte rätt område att släppa på koncentrationen.
 
Lördagkvällen blev som en repris på fredagskvällen, fast med fler knott.
 
Söndag 9/7.
Nu började man känna sig lite ofräsch, efter nästan två dygn utan dusch.
Men det var förmodligen lika för alla, förutom några som lyxade till det med hotell eller hyrstuga.
Efter frukost packades husvagnen ihop för avfärd till Hedemora.
 
På väg in i Dom Djupa Skogarna.
 
Branta klättringar.
 
Diken och raviner åt alla kanter.
 
Tänk att det är så kul att köra i diket...
 
Sjukt kul område.
 
Jeepar både högt och lågt.
 
 Ett stort tack till alla inblandade.
Väl mött i en skog så snart som möjligt.
 
 
 
 

Åtelkameran 20160801-20161009

 
Två youtubeklipp från samma ställe.
https://youtu.be/2G2VvFASwj0
https://youtu.be/KiPW-HlVK8A
 
En älg som kom väldigt nära kameran.
 
En stilig ung herre. Jag har sett dels den här fyrataggaren, men även en udda sextaggare och en sextaggare.
 
Ett youtubeklipp på en annan älgtjur, samtidigt ca två km från den här platsen.
Jag lyckades få den att komma på lock.
 
Kron och dovvilt på samma bild.
På den här marken har vi alla "The Klöv Five" D.v.s. Rådjur, Dovvilt, Kronvilt, Älg och Vildsvin.
 
En utslagen slagskämpe så här mitt i kronhjortsbrunsten.
 
Kameran sitter monterad vid ett fält, alltså inte vid en åtel/foderplats.
 
Här har vi Bertil, om jag tror rätt.

Kebnekaise

En gammal dröm har (nästan) gått i uppfyllelse.
I våras skrev en f.d. kollega på facebook att han ville besöka Kebnekaise, men att han inte hade någon kamrat som ville följa med. Det är ju ganska exakt samma situation som jag alltid har haft.
Så jag svarade att visst ska vi dit. Vi siktade in oss på slutet av sommaren, och så småningom spikade vi första veckan i Augusti. Det ska enligt alla erfarenheter vara den säkraste perioden för bra väder... Jo visst, men inte i år...
 
Vi lämnade mälardalen kl 06:00 på söndags morgon för en bilfärd norrut. Vi lade in lite raster och tog det lugnt.
I Luleå hälsade vi på min svåger, som till lika min reskamrat har en Dodge -68. Den rasten blev längre än planerat, men det var det värt. Vilket ljud!!! Om Gud och Satan skulle sjunga en duett, skulle det förmodligen låta som Mickes Dodge Coronett... Men vi hade andra mål, och färden fortsatte.
Vi hittade en liten strand vid Kalixälven, där vi grillade vildsvinsbiff.
Kl 23:30 rullade vi in i Nikkaloukta. Regnet öste ner, så vi beslutade oss för att sova i bilen i stället för att trassla med tältet.
 
Måndag morgon vaknade vi runt kl åtta, och intog en god frukost i restaurangen. Vädret gjorde att vi inte hade så bråttom att komma iväg, men kl 11 började vi vandringen mot för oss okända mål.
Lunchen bestod av Blå Bands Minestronesoppa efter 5,6 km vid en lägerplats, där det även går båtfärd för dom som inte vill gå hela vägen.
Sedan gick vi vidare och tog korta raster med jämna mellanrum. Kl 18:30 kom vi fram till Kebnekaises fjällstation och satte upp tältet. Efter att ha ätit middag bestående av snabbmakaroner och torkad vildsvinsfärs, så gick vi till fjällstationen och avnjöt en välförtjänt öl. (En öl är alltid välförtjänt.)
 
"Redan tidigt nästa morgon kom gryningen" (Citat av Galenskaparnas figurer Bergsbestigarna S.t Gotthard)
Riktigt så tidigt var inte vi uppe, men kl åtta började vi vandra på nästa etapp. Nu blev det betydligt brantare.
Tyvärr var inte vädret det bästa, så utsiktsvyerna var starkt reducerade. När klockan närmade sig 13 hade vi kommit upp på toppen Verranvárri på ca 1700 möh. Där åt vi sopplunch bland spöklika stenformationer.
Därefter går leden ner i kaffedalen, och jag kände att mitt ena knä inte tyckte om att gå derför. Så jag beslutade mig för att vända om. Men Karl-Luis fortsatte ansam mot sydtoppen.
Jag tänkte linka mig hemmåt så pass sakta så att vi kom till tältet ungefär samtidigt. Bra planerat, jag kom dit 30 minuter före Karl-Luis.
Men nu hade jag riktigt ont i en sena bredvid knäskålen, och jag oroade mig inför morgondagens vandring hemmåt. Helikopterturen verkade ganska lockande, om inte annat så bara för att få åka helikopter.
 
På onsdags morgon kändes benet bättre, och efter frukost och lite vila i fjällstationen så knatade vi mot Nikkaloukta. Men efter några kilometer kändes värken av igen, och det blev en del grymtande och stönande längs stigen. Även min reskamrat hade ont i ett ben, så vi grymtade ikapp som en grupp vildsvin...
Men den här gången valde vi att åka båten över sjön Láddjujávri. Förmodligen den skönaste båtfärd jag varit med om...
Lunchen blev en renburgare i restaurangen vid båtplatsen, och därefter återstod endast 5,6 km till bilen. Vi bet ihop och sträckte ut stegen, och på så vis kom vi fram betydligt tidigare än planerat.
Kl 16:00 satt vi i bilen och styrde hemmåt. Karl-Luis sov mellan kl 22-02, därefter tog han över ratten och färden fortsatte medans det var min tur att sova.
Grundplanen var att vara hemma sent på torsdag kväll, men redan kl 09:30 släppte jag av min kamrat i Upplands Väsby. Själv var jag hemma i Enköping en timme senare.
Aldrig har jag väl njutit så mycket av en dusch.
 
https://www.youtube.com/watch?v=2BDnbU8JjUg
 
https://www.youtube.com/watch?v=Ym7SpLmpYlA
 
https://www.youtube.com/watch?v=_KpztVu6-pc
 
En öl på Kebnekaises fjällstation. Norrlands så klart.
 
Ca 1400 möh. Det börjar bli brant.
 
Brant var ordet, sade Bull.
 
Ordet var brant, sade Bill.
 
Stenpyramider på Vierranvárri, 1700 möh.
 
 
Flitiga Sherpas från Nepal bygger en säkrare led. Det blir jäkligt bra, men samtidigt lite synd tycker jag. Det ska ju vara så mycket orörd natur som möjligt.
 
Svårt att få fram på en bild hur otroligt mäktig och vacker naturen är här. Molnen gjorde även sitt till för att dölja skönheten.
 
Det sitter en svart o vit liten pippi på en sten.
Fråga nr 1: Ser ni den?
Fråga nr två: Vad är det för fågel?
 
Någon har uttryckt sin känsla av saknad, och jag kan bara instämma.
 
En av mina två favoritbilder från den här turen.
 
En uggla i toppen av en kal björk.
Fråga nr tre: Vilken uggla är det?
 
 
Den andra av mina två favoritbilder.
 
Den här vyn är fotad från bilen, när vi nyss lämnat Nikkaloukta. Jag hoppas på återseende nästa sommar...
 
Blått är första och tredje dagens sträckning.
Rött är andra dagens, grönt är Karl-Luis extra bit till toppen.
Gult är båtfärden på tillbakavägen.
 
Minnesnoteringar till nästa besök:
¤Mat och klädesplagg var väldigt bra planerat. Även hur lång tid vi behövde till varje delsträcka var bra planerat.
¤Tältplatsen vill jag lägga 1,5 km längre väster ut, vilket kortar av toppturen med 3 km.
¤Till toppförsöket behövs endast lunchen packas med, hellst färdiglagad så man slipper spritköket.
 
 
 
 
 
 
 
 

Vårpromenad 160410

Det känns som att det finns hopp om livet, när våren kommer.
Fåglar och insekter tar över, vartefter snö och is försvinner.
 
Det ser ut som röksignaler från Strömsta, har jaktradion lagt av?
 
Bryggan vann över isen i år också. 
 
Och här odlas tomteskägg.
 
 
 
Det verkar som ett får inte kom med hem i höstas...
 

Vy från ett kyrktak.

Man hamnar på många intressanta platser som servicetekniker. Och när det gäller brandlarm så ska man ju högst upp i alla utrymmen.
I dag var det kontroll av Katarina Kyrkas brandlarm.
 
 
 
 
 
Katarina Kyrka eldhärjades för några år sedan, och är man observant kan man hitta spår efter branden.
 
 
Sotigt i skrevorna.
 
Lite tydligare spår är att virket är väldigt färskt.
Men varför har man klätt in virket med näver i änden?
 
 

Nytt jobb...

Det behövs lite förändring i vardagen emellanåt. Jag har jobbat med svagströmsservice sedan 1994, och har trivts väldigt bra med det.
Men för några år sedan var det kaos i min tillvaro så jag valde att prova ett annat sätt att jobba.
Nämligen med installation i stället för service.
Det var ju väldigt bra i början, men efter ett tag blev det ganska långtråkigt att gå på ett o samma ställe i flera år.
Det dök upp en möjlighet att få börja jobba med service igen, och jag högg.
Det känns som att jag kommit hem efter en lång resa i vilselandet.
Visst kan det vara jobbigt med bilköer och parkeringsvakter, men så himla mycket skönare att åka till lite olika platser. Allt från lätt service två km hemmifrån till flera dagars jobb tio mil bort.
Att jag nu kommer att jobba enbart med brandlarms service ser jag som positivt. Numera kommer jag att jobba mestadels med en enda typ av centralutrustning, vilket gör att jag kan koncentrera mig på att bli världsbäst på just den.
Förhoppningsvis blir jag kvar på Bravida Fire & security till jag går i pension.