Kebnekaise 2025
Yes! Den här gången gick det bättre.
Inte ett enda skavsår eller annat som gör ont, möjligen lite träningsvärk och stela ben dagen efter.
2016 gjorde jag ett försök, läs mer om det här:
Min äldsta son Felix kläckte idén om att gå upp på Kebnekaise redan i vintras, och planen har jobbats fram succesivt. Men så plöttsligt var dagen för avfärd här, redan!
Tanken var att komma iväg tidigt på lördag 26/7. Men det var en del pyssel innan avfärd så vi kom iväg kl 11:30 ungefär. Bilfärden i sig finns inte mycket att orda om, annat än att jag måste skaffa ett tystare takräcke. Över 70 km/h så ylade det ganska mycket.
Strax norr om Umeå kändes det lagom att hitta nattläger. En koll i appen Park 4 night visade på en plats som verkade bra.
In på en grusväg och passera en öppen vägbom. Vägen blev sämre och sämre och var till slut inte mer än ett par hjulspår. Men till slut var vi framme och det var precis knäpptyst, förutom myggen. Men en Thermacell i taktältet strax innan läggdags gjorde att vi slapp myggen när vi sov.
Nästa dag, söndag 27/7, kom vi iväg vid kl åtta och tuffade på i maklig takt, ingen anledning att stressa. Ungefär kl 17 kom vi fram till Nikkaluokta. Middag i restaurangen och betala parkering inklusive en övernattning i taktältet. Då ingick tillträde till duschen, väl behövligt.
Måndag 28/7 åt vi frukost i restaurangen och började vandringen strax före kl nio.
Utanför receptionen hängde en viltvåg, som vi vägde våra väskor i. Tanken var att ha ca 15 kg ryggsäckar. Felix ryggsäck vägde 13 kg och min vägde 17 kg. I genomsnitt exakt de 15 kg jag tänkt mig.
Lagom till lunch var vi framme vid Enoks restaurang och tog en varsin västerbottenpaj med lax.
Men när vi började gå igen, glömde vi bort att äta och bara gick med korta raster tills vi var framme vid fjällstationen ungefär kl 17:30. Redan fem km innan vi var framme så var vi egentligen slutkörda i benen. Men det fanns ju inte så många alternativ, det var bara att fortsätta frammåt.
Kul när man går förbi ett gäng som tar rast och sedan går de förbi oss när vi har rast. Vi blev nästan som kompisar efter ett tag och växlade position även nästa dag.
Starkt jobbat av den gamla mannen som gick i år, i väntan på att operera knät.
Middagen fick bli snabbmakaroner och knäckebröd. De goda sopporna vi köpt hade vi glömt i bilen, likaså bestick och tallrikar. Ganska typiskt mig.
För att spara in på stegen till toppen så valde jag att sätta upp tältet ca 1,5 km väster om fjällstationen. Ett beslut jag kom att ångra många gånger.
Tisdag 29/7 började med att jag upptäckte att även kaffeburken var kvar i bilen. Så i stället för att tjäna in ett antal steg på väg till toppen, så blev det några steg extra. Får jag inte kaffe (och socker) på morgonen så är det ingen idé att jag går upp. Så det blev att gå tillbaks till fjällstationen och köpa frukost där, innan jag kunde börja vägen mot toppen.
Felix hade tagit ut sig för mycket dagen innan och kände ganska omgående att han inte skulle fixa att gå till toppen, så han tog en vilodag i fjällstationen. Klokt beslut att känna sina egna gränser innan man sitter i skiten.
"Jag gick ut i morgondiset sedan jag druckit min choklad och försvann i lingonriset både mätt å nöjd å glad."
Så var vandringen igång. Underbart skönt med bara 1/4 så tung ryggsäck. En PET flaska med 1,5 liter vatten och fyra påsar frukt o nötblandning hade jag med mig samt fyra kokta ägg. Vatten fyllde jag på i bäckarna vartefter, men då gick jag ca 100 meter uppströms. Känns inte bra att dricka från en bäck när det ligger dasspapper precis bredvid.
Trapporna som var under uppbyggnad 2016 när jag var där senast blev riktigt bra. Känns lite som trapporna i Mordor. (Inte för att jag har varit där, det kanske blir nästa vandring...)
Det finns så mycket som jag inte kan beskriva rättvist med text och telefonens kamera är inte tillräckligt bra för att göra rättvisa åt sceneriet. Björlings glaciär med sitt blågröna sken, bråddjupet vid silverfallet och snökanten mot kaffedalen med sitt lilla vattenfall måste helt enkelt upplevas på plats.
Branten upp mot Vierranvarri får en att fundera över beslutet att gå upp till toppen. Men dit upp kom jag 2016 och nu har jag klart bättre grundkondition. Väl uppe på den toppen kom nästa tanke. Ska jag verkligen orka ner i kaffedalen och sedan upp igen på andra sidan? Två gånger dessutom, jag ska ju tillbaks också.
Jag har ett bättringsförslag, bygg en hängbro och/eller zipline över kaffedalen.
Men med lagom takt och många korta pauser så gick det. Nere i kaffedalen var det dags att lägga lite snö i ryggsäckfickan för att kyla ner flaskan med Guinness, som jag tänkte fira med på toppen. Jag krängde av mig ryggsäcken och lutade den mot en sten. POFF!
FAN! Flaskan krossades mot stenen och så var den ölen slut.
Inget att göra åt det, mer än att inse att det blev en lite roligare historia att återberätta.
Sakta men säkert tog jag mig upp för den sista branten och snart nog började det plana ut.
Plöttsligt skingrades molnen lite och jag såg ett ännu högre berg några km längre bort. Vad f-n är det där? Vad är det jag har missat? Men i nästa sekund insåg jag att det var toppglaciären bara ett par hundra meter bort. Den såg ju ganska enkel ut. Men så gled ännu fler moln undan och jag höjde blicken. Oj, så det är dit upp jag ska...
Men det var inte så brant när jag väl var framme vid iskanten. Jag tog mig upp i molnen som åter omslöt omgivningen. Jaha, så är jag äntligen på toppen.
Men vänta. Molnen skingrades igen och jag märkte att jag står någon meter ifrån vad jag uppfattar som ett flera hundra meter högt stup. Jag tog ett par kliv därifrån, men insåg att på andra sidan sluttar glaciären allt brantare och nästa stopp om jag glider ner är hårda stenar.
Då körde jag ner vandringsstavens metallpigg i isen och höll i mig. Sakta vände jag mig om och försiktigt lirkade jag upp telefonen för att ta den obligatoriska selfien.
Det hade tagit 6,5 timmar att gå upp till toppen, nu var det dags att ta sig ner igen. Toppen är som sagt bara halvvägs.
Sakta och försiktigt tog jag mig ner, steg för steg. I branten ner mot kaffedalen gled vänsterfoten iväg på lite rullgrus och tog stopp i fel vinkel någon dm längre fram. Det smärtade till i hälsenan och därefter på fotens ovansida. Men inte värre än att jag kunde fortsätta.
Efter det beslutade jag mig för att inte snöra av mig kängorna vid rasterna, utan behålla dem på för att bibehålla trycket. Så i stället fick jag kyla ner kängorna med snö där jag kunde finna någon.
I "Mordors trappor" satte jag samma vänsterfot (Jo, jag vet att jag bara har en vänsterfot) lite för långt fram på trappsteget, så det smärtade till på samma sätt igen. Nu tycker jag att jag är ganska bra på att vända motgång till medgång, och tänkte att det var tur ändå att det var samma fot. Det är ju jobbigt att ha ont i båda fötterna.
När jag passerat bron över Kittelbäcken var benens bromsmuskler egentligen slut, men det finns som sagt inget annat att gör än att fortsätta. Tätare pauser men inte så långa att jag kyls ner.
Man har nog nått en viss nivå av utmattning när man tänker att det är skönt när det inte lutar så mycket längre, då kan jag vila benen medans jag går.
Nu började myggen vakna och hjälpte till att heja på, så jag snart var tillbaks i tältet. Felix hade köpt frystorkad mat i fjällstationen, som han fixade till medans jag vilade i tältet. Därefter gick vi för att ta en varsin öl i baren, i brist på Guinnes så blev det en Kirunas Shitty creek ale.
En kille som hållit ungefär samma takt som jag under dagen, var också på fjällstationen samtidigt. Vi satt och pratade en stund om våra upplevelser.
Det tog mig ca 6,5 timmar upp och ca 5 timmar ner.
Men nu hade det börjat regna och natten blev inte så mysig i tältet. Vi klarade oss bra men all packning låg utanför. I princip allt var blött. Jag hade en uppsättning torra kläder kvar, de tog jag på mig efter morgonens promenad till fjällstationen. Där åt vi frukost i lugn och ro medans vi bokade helikoptertur tillbaks till Nikkaluokta.
Onsdag 30/7 var det dags för hemfärd. Blöta som dränkta katter väntade vi på helikoptern, som förhoppningsvis kunde flyga trots vädret. Den får inte flyga i molnen.
Men till slut kom den och vi fick en annan vy av dalen. Min vandringsstav var egentligen för lång för att få vara med i helikoptern, men när personalen såg att jag hade ristat in vilka toppar jag besökt med den så lyckades han fixa till det ändå. Tack för det.
I bilen fanns ett ombyte torra kläder och sedan började vi köra hemmåt. Vi turades om att köra/sova och kl 03:30 på torsdag morgon var jag hemma. En skön dusch och sedan bums i säng.
Jobbigast: Bilkörningen.
Skönast: Helikopterturen.
Att tänka på till nästa vandring: Packa maten i färdiga dagsransoner.
Om jag ska tillbaks till Kebnekaise så blir det att hyra stuga och boka middag i fjällstationen. Blött tält och min bristfälliga kokkonst kan jag klara mig utan.
Stort tack till Vierranvarri som släppte förbi mig den här gången.
Nu har jag ristat in senaste turen på vandringstaven.
Jag tog en bild på mätarställningen innan avfärd, så kan jag räkna ut hur långt vi kört.
Taktältscamping strax norr om Umeå. Taktält är rena hotellklass om man jämför med marktält.
Sista taktältnatten innan vandringen påbörjas.
Nu är vi på gång.
Efter 19 km kan till och med Felix ta en öl.
Det här, dessa vyer och kontraster, är anledningen till att jag älskar det här.
Mygg och trötta fötter glömmer man snart, men de här minnesbilderna består.
Man kan ju se bilder i moln, det funkar med snödrivor också.
Här ser jag en snowboardåkare som blir attackerad av en renkalv.
Brusande Bäckar Betyder Blöta Boots.
Den första trappan.
På bilderna under den ser man den blåskimrande kanten av Björlings glaciär.
Östra kanten av Kaffedalen.
Djupt där nere finns det kanske något...
Där nere är kaffedalen, där jag tänkte kyla ner min öl.
På väg upp för sista branten innan toppen.
Åh helvete, var det så brant!
På väg ner igen.
Så en bild på mätarställningen när jag kommit hem. 2607 km blev det.
Det enda som syns på fötterna är två streck fram på fåten, förmodligen sedan fötterna pressats fram i kängorna när det var brant nerför.
Om jag ska göra en utvärdering av utrustning kanske.
Taktältet Wild Land Desert Cruiser 140 från overlandexperten, med extra isolerande innerduk har varit underbart skönt.
Har man bara koll på ventilationen så är det lagom varmt och ingen fukt.
Skulle behövas ett litet bord i tältet, så man kan spela kort lite bekvämare.
Marktältet köpte jag för ca 10 år sedan, ett tvåmanna Halti från XXL.
Där var prioriteringen låg vikt.
Det har visat sig hålla riktigt bra. Står emot rejäla regnskurar utan att läcka in.
Visst blir det lite fuktigare i ett lätt marktält, men inte värre än att vi stog ut med det.
Sovsäcken är också Halti från XXL. Även där var prioriteringen låg vikt.
Mycket bekvämare än andra sovsäckar jag provat, just att undvika kondens känns värdefullt.
Liggunderlaget Bergans från XXL är väl det jag villhöver byta till något bekvämare. Men har man prioriteringen på låg vikt så får man offra något annat. Kebnekaise erbjuder inte många släta gräsmattor att tälta på.
Kängorna är en modell jag haft i ca 35 år. Viking Hunter med höga skaft. Passar mina fötter perfekt.
Kanske lite tunga och alldeles för varma.
Men jag vandrar max en gång per år och jagar betydligt oftare. Där har prioriteringen varit vattentäta och varma även när jag står still en timme eller två.
Gasolbännaren är den som varit mest prisvärd. för den har jag hittat i skogen. Kompletterades med en uppsättning campingkastruller från Biltema.
Jag hade spritkök förut, men då smakar det T-röd om all mat.
Visserligen kan det vara bra att jag har något att skylla på, för matlagning är min akilleshäl.
På förekommen anledning är jag missnöjd med glasflaskan med Guinness, den tycker jag skulle gjorts mer stryktålig.
Öjesjöbrännan
Jag hoppas få höra storlom i natt.
Fiskmås, gök, morkulla, knipa och nattskärra har jag hittills hört.
En kvällsbrasa efter att jag kollat om det är eldningsförbud.
Det gula skenet från lampan i tältet sägs hålla myggen bort. Det verkar funka, eller så är det inte så mycket mygg än.
Klockan är ca 23. De tunna stammarna är rester från den stora branden 2014.
Här står den tyst och stilla med sin historia. Ska bli intressant att följa den några decennier.
Snälla Husse, jag kaaan väl få sova under täcket?
Självklart får Sissla sova varmt och skönt hon också.
Nähä. Det blev ingen storlom under natten...
En av de andra som campade där berättade att hon är där för att lyssna på vargarnas ylande i natten. Men även vargarna var tysta den här natten, kanske för att det är lättare att smyga sig på campare då.
Jag har aldrig sett eller hört varg, men de har kanske både sett och hört mig.
Defender
Jaha, så har man spenderat två dagar i yttre rymden. Åtminstånde känns det lite som ett rymdskepp med alla mer eller mindre konstiga funktioner.
Nuvarande och ev. blivande defenderägare har fått känna på vad deras bilar är kapabla till.
Fantastiska terrängbilar som klarar allt...
...
...
...
Om det inte vore för att det kom lera på en höjdsensor, så den ställde ut massa varningar.
Eller en överhettad kontakt så den stängde av 4wd. Det var ju ändå hela 15 grader varmt.
Och så var det en koppling till en luftbälg som glappade så terrängbilen blev en lowrider.
Jag campade på plats i taktältet, bäst att passa på medans man faktiskt får vara utanför vägen.
När allt var klart, alla åkt hem och dammet lagt sig, så var det bara jag, tystnaden, min Jeep och en kvarglömd defender på plats. Jag tänkte att nu kanske det är dags att byta bil, jag hade ju nycklarna till den.
Fick jag den?
Men efter 20 minuter kom det tillbaks en defender med en extra chaufför för att hämta den.
Mitt omdöme om defender som terrängbil.
Tja, den tar sig ju fram ganska bra. Men med upphöjda luftfjädrar så blir den obekvämt stötig. Det skulle känts bättre att pysa ur lite luft ur däcken, men då hade väl TPMS gett varningsignaler. Kamerorna är ett fantastiskt hjälpmedel, synd bara att ground clear vieuw stängs av när terrängen blir knölig.
För 1,5 miljoner kr skulle jag nog köpt en Wrangler från 2007 och haft 1,3 miljoner kvar till uppgraderingar och bensin.
Axelpendling känner man ju igen, det är sådana lägen man letar efter.
Defendern lyfter ena hjulet ganska omgående, Jeepen klarar nog en meter upp innan något hjul lämnar marken. (Men det ärnog bara det som är bättre påJeepen)
Här var det förarbyte med kö för att provsmaka svenskproducerad störrom och Wagubiff. Så var det visst några sportdrycker man fick smutta på, bl.a. en med körtlar från bäver.
Det smakade faktiskt mycket bättre än vad som går att beskriva med text, med tanke på innehållet.
Här var mitt nattläger med både motorväg och järnväg inom några hundra meter. Öronproppar är fantastiskt bra att ha ibland.
Den här Defendern stog ensam och övergiven och nycklarna låg i min ficka. Ska jag byta?
Raserad framdiff 250426
Terrängkörning är ju kul, därför är det många som vill prova på det via t.ex. liveit.se.
Just den här dagen började som alla andra med några turer i skogen.
På ett ställe hade det blivit en lerig grop med en rot i ena kanten som gjorde att det var väldigt brant rakt upp i ca 50 cm.
Vänster hjul låg mot roten och hade bra fäste medans höger framhjul slirade i leran.
Då kopplas ABS systemet in som Traction Control och bromsar det slirande hjulet. Det har fungerat riktig bra förut men i dag blev det visst för tungt.
Ett ljudligt knäpp följd av ett rasslande ljud som lät dyrt, sedan var det bara bakhjulsdrivet.
Fram men vinschen och linka sig tillbaks till samlingsplatsen, så var terrängkörningen över för den här Jeepen.
Men fler kunder var på ingång så en fungerande Jeep måste fixas fram.
Lite märkligt när man förklarar att jag just skrotat min framaxel och genast finns det någon som vill låna ut sin Jeep. Tomas, Du är modig du...
Jeep Wrangler Sahara från 2007 har ju inte den starkaste drivlinan för offroad, så jag har skaffat förstärkta delar vartefter saker gått sönder.
Först blev det förstärkta drivaxlar Cromolly med större knutkors. Sedan var det kardanaxelns tur att bytas ut.
Men någonstans finns den ju, den svagaste länken.
I dag var det visst framdiffen.
Så som Jeepen används så skulle det sitta fint med Dana 60 och 5,13/1 axelutväxling. Men det lär väl kosta lika mycket som hela Jeepen.
En begagnad uppsättning axlar från en Rubicon skulle duga nästan lika bra, men det jag hittat hittills på marknaden har kostat 8000 euro, vilket skulle bli närmare 100 000 kr levererat, monterat och klart.
Det var prio 1 och 2. Prio 3 får väl bli att uppgradera det jag har men då nöja mig med 4,88/1 i utväxling samt diffspärrar.
Prio 4 blir att bara fixa till framaxeln med nytt innehåll. Det visade sig att den åtminstånde hade 4,10/1 utväxling, ett steg bättre än de flesta Sahara som har 3,73/1. Till följd av det så kan jag inte köpa en begagnad framaxel, för den kommer förmodligen ha fel utväxling.
Liten man gör så gott han kan, med block och talja.
Jag gör ju alltid allting ensam. Men när det ska lyftas tungt och högt, så räcker jag inte till.
Då får jag ta till hävstångsprincipen, det man vinner i kraft förlorar man i längd.
Taktältet väger in på ca 55 kg, alldeles för mycket för mig att lyfta på raka armar.
Två dubbelblock och 25m rep från biltema borde lösa det problemet, samt en ek av samma typ som vikingar hängde hästar i som offergåvor.
Jag hade redan ett rep som klarar kanske 1000 kg. Det lade jag dubbelt över grenen, vilket borde klara ca 2000 kg.
Blocken klarar max 1600 kg och taktältet väger 55 kg, så det är god marginal.
Jag satte viltvågen i vedkapen och provade. Jag orkar dra tills vågen visade 180 kg, fortfarande god marginal till vad jag ska ha det till.
Med två dubbelblock borde kraften bli fyrdubblad. Om jag drar med 45 kg så visar vågen 180 kg.
Ja, det kan nog stämma. Jag borde ha dragit tyngre än 45 kg, men med lite friktion borträknad så verkar det rimligt.
En gammal lastrem och en S krok får agera mothåll. Jag tror nog att stammen ska hålla.
Jag hängde ett gammalt hjul som motvikt, annars hade jag inte fått ner kroken igen.
En stadig lastrem lite hit o dit o kvärs.
Först tänkte jag lyfta i lastbågarna, men det känns säkrare att lägga remmen under hela tältet. Lastbågarna får hjälpa till att hålla remmen på plats bara.
Här är nog konstruktionens klenaste punkt, S kroken som hör till viltvågen som klarar 200 kg. Forfarande god marginal på ca 4 ggr.
10 second to take off. 9, 8, 7,
6, 5, 4,
3, 2, 1. We have take off.
Så. Bara att köra undan Jeepen och ställa fram det lilla ATV släpet under tältet, för att enklare kunna flytta det.
Aaand touch down. We have landed.
A lot of steps for a small man.
Hmm.
Jag borde ha kollat däcktrycket i släpet först. Men det var ju OK senast det användes, för kanske åtta år sedan.
Fotograf har varit jag och min åtelkamera. Vilket teamwork.
Semester 2024
Planen var en resa norrut, oklart var vi hamnar.
Men ett mål var Tännäs för att titta på myskoxar och därefter en tur över Flatruet.
Om reslust och semesterkassan tillåter så kanske vi fortsätter och tar vildmarksvägen också.
Förr när vi åkt till Idre och Grövelsjön har jag sneglat på var man kan campa med bilen, nu är det skyltat Lägerplats på de ställena och det är utedass och soptunnor uppställda.
Numrerade platser som man swishar 60 kr för att använda.
Bra sätt att få bort folk från ställen man inte vill ha de på. Fler borde tänka så, t.ex. när det gäller buskörning med motorcyklar på vandringsleder. Tillåt körning på vissa ställen mot en swishavgift, så minskar man nog buskörning på många andra ställen.
Köra kommer folk göra oavsett, det går inte att stoppa men fullt möjligt att styra. Gärna leder för offroad med bilar på samma sätt.
Åter till semesterturen.
Vi kom iväg hemmifrån kl 13 på torsdagen och körde inte så fort. Motvind och uppförsbacke går hårt åt plånboken med Jeep och stort takräcke.
Vi stannade till för en fika vid Falu koppargruva men gick aldrig in. Det får bli en annan gång, mycket intressant Svensk historia på den platsen.
Kl 19 började vi hålla utkik efter lägerplats och hittade strax en ett par mil före Idre.
I fjärran kan vi se Städjans välkända siluett.
Kvällsmat blev lax och ris tillagat på gasolkök.
På fredagen åkte vi till Nipfjället. Kan det vara Sveriges högsta väg med sina 1008 möh vid parkeringen?
Vildmarksvägen är den högsta asfalterade vägen med 730 möh och Flatruet är den högsta allmänna vägen med 975 möh.
Efter en promenad upp till 1120 möh så åkte vi till Idre fjäll och duschade i badhuset innan lunch i restaurang Vildt.
Därefter styrde vi mot Tännäs och myskoxarna.
På vägen dit såg vi en skylt om meteoritnedslag, det måste ju undersökas.
Enligt myskoxecenter måste man boka guidad tur eller hoppas att det inte är fullbokat så man kan droppa in.
Planen blev då att först kolla upp var det låg och sedan campa i närheten. Men det visade sig finnas plats kvar på en tur som börjar om 1 minut.
Vilka häftiga små urtidsdjur!
Har ni möjlighet att åka dit, så gör det. Gör det bara.
Efter att ha återställt koffeinbalansen så siktade vi mot Flatruet. Där grillade vi korv och torkade strumpor och handdukar.
En promenad efter maten och sedan lite sällskapspel inne i Jeepen tills det var dags att knoppa in.
Enligt några jurister så kan man bara hjälpa djur som funnits naturligt i Sverige senast på 1800 talet, så all statlig bidrag till myskoxecenter har dragits in. (I stället importeras vicent...)
Sedan dess är det inte tillåtet att sätta ut myskoxar, så det vilda beståndet har sjunkit till ca sju individer.
ÅK DIT!!! De behöver all hjälp de kan få!
Midnatt på Flatruet.
Jag hade tänkt åka på Nordic Overland Challenge, men när man skulle anmäla sig så visste jag inte om jag skulle få ihop Jeepen till dess.
Via kamraters facebookinlägg såg jag att vi var i ungefär samna område men att jag var ett dygn senare än dem.
Så när jag fick veta att de skulle vara kvar på samma plats i ett par dygn så anslöt jag.
De skulle campa vid offroadparadiset i jämtland/Zorb center.
Jag kom dit på eftermiddagen och hittade en plats alldeles invid indalsälven, mitt mellan Jeepar, Land Rovers och andra mer eller mindre terränggående fordon.
Vilket underbart gäng.
På avstånd hörs ett muntert mummel avbrutet av skrattsalvor.
Nästa dag var det dags att prova Offroadparadisets terrängspår.
Fina stigar i skog, över kullar och genom övervuxna ängar.
En vippbräda och lite betonghinder som sträckte ut fjädringen och fick traction controll att visa färg gjorde dagen helt underbar.
På eftermiddagen hade leran bestämt sig för att inte släppa fram fler bilar, jäklar vad halkigt det var.
Där märktes skillnaden mellan min och Bralles bilar.
Han hade Cooper S/T och jag har Cooper STT Pro.
Han har öppna diffar, jag har traction control.
Jag har lite längre fjädringsväg.
Dessa tre små skillnader tillsammans gjorde att jag tog mig fram där han fick vinscha. För det mesta, sista backen gick även jag bet på sedan Bralle polerat spåren...
Det där Merscaskåpet fick både Jeepar och Land Rovers att skämmas.
En syn som upprepades ofta, dragkroken djupt nerborrad i marken...
Hej då Indalsälven, nu far vi hemmåt.
Under vår resa har vi lyssnat på ljudboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. När vi passerade Sundsvall så var det just när boken handlade om Sundsvall.
Hade kanske varit ett kul upplägg för en resa, att följa boken. Men det hade blivit mycket flackande fram och åter i så fall.
På frågan vad som var roligast på resan svarade Alex terrängkörningen.
Starkast känslor väcktes av myskoxarna tätt följt av de underbara vyerna.
Gelleråsen 2024
I år fick jag med min son, kanske snart dags att lämna över staffettpinnen till nästa generation.
Mestadels soligt med kallt, så tak och dörrar behöll jag på Jeepen.
Inte många bogseringar numera när de själva kör fyrhjulingar som bogserar även under pågående race. Tråkigt för oss, men tävlingen är väl inte till för att vi ska få bogsera.
Jag träffade på en herre som provkört min Jeep i Strängnäs, han var här med sin terrängbilsliknande Fiat, baserad på en Fiat 600.
En del bilar slog sönder hela hjuluppängningen så det inte gick att bogsera.
Vi får se hur det blir nästa år, om de fortfarande behöver Jeeparnas tyngd och kraft eller om de tycker att det räcker med fyrhjulingarna. En bil satt i sandfållan och fyrhjulingen grävde ner sina däck i sanden. Då kom nästa fyrhjuling och hjälpte till. Där hade det gått bättre med Jeepen.
Jeepen passar nästan i sprutspåren.
Men varför ska jag köra i veteåkern? Och varför har jag en stege genom taket?
Jag kör ju i åkern för att hämta ett vildsvin.
Stegen då?
Nä, grisen har inte klättrat upp i ett träd.
Stegen är genom taket för att takräcket inte var monterat, och stegen ska med som ramp att dra upp grisen på cykelhållaren.
Jeep är ju ändå General Purpouse Vehicle.
Det blev en gylta på ca 29kg slaktvikt.
Ser ni regnbågen?
PANG! Alla grisar sprang tillbaks in i skogen utan att det syntes vilken som var påskjuten.
Men ca 100m håll med bra stöd i ett torn så var jag inte så orolig, och när jag hittade 100% tvärsäkert lungblod på skottplatsen så var det bara att följa blodspåret in i skogen.
Den hade gått ca 30 meter, fullt normalt.
Skottet satt precis bakom bogen så det var minimal köttförstöring.
Stegen som ramp funkade ju precis som jag tänkte.
29 kg slaktvikt var 42 kg passvikt, det är lite för mycket för lilla mig.
Historic cruising 2024
Nytt för i år är att det blev på Sveriges nationaldag. Tidigare år har det varit på Valborg.
Men det är större chans på bra väder i Juni och folk har inte hunnit skapa traditioner för nationaldagen.
Sill o nubbe är ju annars en vanligt förekommande tradition när svenskar ska fira.
Förra året kikade vi på bronsåldersbygden och tog oss vidare fram till vikingatidens kung Blotsven.
I år tog vi upp tråden vid Blotsvens hög och åkte till Strängnäs för att se vad han ställt till med där.
Då hamnade vi på gränsen till medeltid och ett kristnande av det som skulle bli Sverige.
Planen för nästa år är att ta oss vidare från den tidiga katolska läran fram till att Svenskar blev protestanter.
Vi var sex bilar som samlades inför starten vid Skultuna kyrka, men redan när vi lämnade parkeringen så åkte en åt ett annat håll.
Ev. visste han inte vad som väntade utan såg bara att en Jeep stog parkerad redo för en pratstund.
Fem bilar rullade vidare genom ett blomstrande sommarsverige. Några regndroppar gjorde att det inte dammade så mycket.
Vi kollade på en unik milsten som markerade 1/3 mil. Annars visar de bara hela, halva och kvartsmil, men 1/3 mil finns det bara den här i hela Sverige.
Även ringstenarna stannade vi till vid och sedan var vi framme vid Blotsvens hög.
Därefter åkte vi till S:t Eskils källa i Strängnäs. Han blev stenad till döds av just kung Blotsven och det blev upptakten till S:t Eskils källa och att staden Tuna eller Fors bytte namn till Eskilstuna.
I väntans tider...
MG ZS EV Ett år med elbil.
Den återkommande frågan under det första året med elbilen från MG har varit, Voffö gööör di på detta viset?
Alla smarta funktioner som anda bilar har, har den här också fast baklänges.
Ta t.ex. farthållaren. ALLA andra bilar justerar farten 1 km/h med ett tryck på spaken och justerar 5 km/h i taget om man håller in spaken. MG gör tvärt om. Ett tryck ökar eller minskar farten 5 km/h. Vill man öka eller minska 1-4 km/h måste man hålla in spaken och släppa den i exakt rätt ögonblick. Då menar jag väldigt exakt, det rör sig om hundradelar eller max tiondelen av en sekund.
Voffö gööör di på detta viset?
Jag fortsätter med farthållaren, för det finns fler underligheter.
På en bil med förbränningsmotor så är det en förhållandevis komplex händelsekedja som justerar farten. Man ändrar mängden bränsle och luft som skickas in i cylindern och justerar tändläget så det blir förändrad kraft på kolven i cylindern. Det är mycket som pågår där. Men i en frekvensstyrd elmotor, vilket jag förmodar att elbilar har på något vis, ändrar man frekvensen på spänningen och kan därmed väldigt exakt bestämma vilken fart motorn ska ha. Väldigt exakt.
Men ändå håller farthållaren en noggrannhet på ca 5km/h. Har jag ställt den på 70 km/h så pendlar farten mellan 68-72 km/h. 72km/h blir ju då 2 km/h för fort.
Voffö gööör di på detta viset?
Jag kan förstå om man gjort så medvetet för att få en mjukare gång. Det kanske blev för ryckigt att hela tiden öka eller minska frekvensen/kraften. Det hade ju varit en bra tanke, men det föll vid själva utförandet. Det är nämligen väldigt ryckigt och obekvämt att köra med farthållaren. När den sänker eller ökar farten så gör den det på ett sätt som påminner om första gången en körkortselev ska köra bil. För mycket gas för att öka smidigt och släpper helt för att minska farten för att därefter ge för mycket gas igen för att behålla farten.
Voffö gööör di på detta viset?
Man sitter hela tiden och gungar ryckigt fram o tillbaks med farthållaren på. Inte mycket, men kännbart efter ett tag. Jag har aldrig upplevt det med andra bilar jag kört.
En annan läskig sak är att om jag kör på en kurvig väg så sänkes farten automatiskt i kurvorna.
Voffö gööör di på detta viset? OK om den på något vis sänkte farten inför kurvan, men i en kurva vill man i möjligaste mån ha så konstant fart som möjligt.
Nu över till nästa baklängestänk.
Den stora displayen. Den är på tok för ljusstark, så den bländas. Jag har i menyn ställt in den på det svagaste läget, men ändå går den att sänka lite till när man kör.
Även i det absolut svagaste läget så bländas den.
Man drar fingret två gånger lodrät på displayen så kommer menyn där jag kan justera ljusläget lite till eller stänga av displayen helt. Men inte första gången efter start, då går det inte att stänga av displayen.
Man måste först återgå till huvudmenyn för att sedan göra om proceduren en gång till. Då fungerar det.
Därefter går det på första försöket efter att den automatiskt tänds upp.
För om jag t.ex. ökar värmen, fläkten eller byter låt eller radiokanal, så tänds displayen upp igen.
Inte för att visa värdet på det jag ändrat, den visar vad den visade innan jag stängde av den.
Vad jag än ändrar för något, så tänder displayen upp.
Det enda som inte tänder displayen är ironiskt nog det enda jag vill att den ska tända upp på. Nämligen backkameran.
När jag lägger i backen så tänder inte displayen upp och inte går det att tända den så länge backväxeln ligger i.
Jag måste köra frammåt först för att tända displayen och sedan lägga i backen igen för att se backkameran.
Voffö gööör di på detta viset?
På årsmodellen innan den här så kan man avsluta laddningen genom att låsa upp bilen med två tryck på upplåsningsknappen och därefter koppla bort laddkabeln.
Men på den här så måste jag starta appen för att avsluta laddningen innan jag kopplar bort kabeln. Det går att göra från bilen via en ganska krånglig manöver i olika menyer.
Varför inte behålla det smidiga sättet de hade förut?
Voffö gööör di på detta viset?
Väldigt mycket på en elbil handlar om att förbruka så lite el som möjligt för att öka körsträckan. Därför tänds inte baklyktorna automatisk. Undrar just hur många cm extra körsträcka man vinner med släckta baklyktor? Den nyss nämnda displayen förbrukar nog mycket mer ström än två små baklyktor.
Då kan man ju undra varför den tänder just baklyktorna när man förvärmer framrutan eller startar ventilationen innan man ska köra.
Voffö gööör di på detta viset?
Samt varför kan jag inte värma framrutan när jag sitter i bilen? Bilen måste vara låst och nyckeln befinna sig utanför bilen.
Voffö gööör di på detta viset?
Så till själva körningen.
Överlag en ganska behaglig upplevelse.
Tyst och skönt och förhållandevis rapp körning om man vill det.
Men... Ja, det finns frågetecken här också.
Om jag väljer mellan körläge eco, normal eller sport så ändras den beräknade körsträckan,
Fullt logiskt om det gick att utnyttja mer kraft från motorn. Men så är det ju inte.
Den ändrar bara hur snabb respons man får från gaspedalen.
Kör man 100km/h så går det åt en viss mängd energi, oavsett om jag valt eco eller sport. Det kan man se i en meny medans man kör, förbrukningen ändras inte alls.
Samtidigt som körläget ändras så ändras hur mycket styrservon jobbar. Väldigt lättstyrd i eco, lagom och nästan perfekt vid normalläge och lite obekvämt tungstyrd och seg vid sportläget.
Inte alls sportig känsla, bara tungt och segt.
Men eftersom det är elektrisk styrservo så borde bilen förbruka mindre kraft när styrservon inte behöver jobba så hårt.
Det borde alltså gå åt mindre ström i sportläget än i eco.
Här behöver jag inte undra voffö di gööör på detta viset, för det är inget att undra över.
Kör man i lite högre farter, t.ex. på motorväg, så känns det lätt obehagligt. Bilen beter sig inte alls som andra bilar i samma storlek och vikt.
Fjädringen är för klen och stötdämparna orkar inte väga upp för det.
Det känns som en pytteliten bil med alldeles för mycket överlast helt enkelt.
Skulle vara intressant att se hur den klarar Trafikmagasinets älgtest, men det vill jag inte prova med min egna bil.
Jag höll på att glömma.
Värmen är inte heller så bra.
Det blir varmt om man vill det och kallt om man vill det.
Ställer jag in temperaturen på 22 grader så håller den nog 22 grader i genomsnitt.
Så långt allt väl, men...
Jag har inte mätt vilka temperaturer det är, men det är riktigt kallt så man fryser när man ställt in 22 grader, kanske är det ner mot 17-18 grader.
Då går värmen igång och snart är det riktigt behagligt vid just 22 grader.
Men ganska snart blir det alldeles för varmt, kanske 26-27 grader eller mer.
Så är det på tok för varmt i ca tio minuter innan den stänger av värmen. Snart nog ar det nere på behagliga 22 grader men fortsätter tyvärr ner till 17-18 grader igen innan det vänder uppåt.
Så man kan säga att det är tio minuter för kallt, fem minuter lagom, tio minuter för varmt, fem minuter lagom, tio minuter för kallt, fem minuter lagom, tio minuter för varmt osv.
Jag skulle gärna ha lite snabbare termostat med snävare intervall, kanske 20-24 grader i stället för 17-27.
Summering då.
Leasing och elkostnad är mindre än bränslekostnaden att köra Jeepen lika mycket, så jag tjänar ca 500kr/månad på att ha elbilen.
Kommer jag skaffa en annan elbil när leasingen gått ut på den här?
Ja, om jag har samma förutsättningar som i dag. I så fall kanske jag siktar på Jeep Avenger.
Kommer jag skaffa en annan MG?
Ett stort NEJ. Det är för mycket som de har krånglat till i onödan. Fast deras Cyberster ser intressant ut.
Men jag är på väg att flytta så jag kommer köra mycket mindre privat, så då duger min riktiga bil även om den förbrukar bränsle som den värsta bensinisten. (Bilarnas version av alkoholism).
Funderar jag lite till så finns det andra faktorer som spelar in.
T.ex. om bilförsäljaren som sålde den här leasingen kontaktar mig i god tid innan leasingtiden gått ut, för att ta fram ett förslag. Det skulle vara trevligt och förmodligen ett bra sätt för bilfirmor att behålla kunder. Men så tror jag inte de jobbar tyvärr.
Laddning av elbil är ett kapittel för sig, som jag skrivit om i ett annat inlägg.
Jeepens olika skepnader.
Nu är ju inte alla skepnader representerade.
Den kan ju vara helt utan takräcke.
Utan freedom panelerna.
Utan hard topen.
Utan dörrarna.
Soft top på.
Så många olika, så svårt att välja.
Jäkligt cool utan tak o dörrar.
Jäkligt snygg i hard top.
Jäkligt praktisk med takräcket.
Studentekipage.
Höll ju på att glömma, jag körde min systerdotter till studentbal med Jeepen.
Jag har inte så mycket bilder från det, för jag lånade en annan kamera då.
Men den här bloggen är ju mest tillägnad Jeephobbyn.
Chauffören själv, uppklädd dagen till ära.
Just det, Jeepen var det ja...
Gelleråsen 2023
15 år sedan vi började med det här.
Stugorna börjar kännas som hemma på något vis.
Fredagen är alltid lite mer ensamt, utan ambulans och rescue på plats.
Den fula ankungen, Chevrolet Cheetah.
Byggd på Corvette delar, vilket borde bli en snygg bil.
Byggd för att konkurere med AC Cobra, vilket borde bli en snygg bil.
Men resultatet blev inte snyggt, men jäkligt udda och cool bil.
En liten formelbil som får åka med.
Det mullrar gott när Ford GT 40 kör nära på escapen.
En MG, jag har ju också en MG.
Fast det är nog bara designen på emblemet som är lika.
På väg in i depån och besiktningshallen med en bil som inte kunde köras in för egen maskin.
Vissa bilar är lite tyngre, den här fick jag lov att gasa lite för att få med.
Helgens höjdpunkt x 2.
Inte nog med att jag fick bogsera in Cheetahn, den hade parkerats mitt i utfarten...
... så jag var tvungen att köra över de här grushögarna för att komma förbi.
Kul sätt att få reda på att ena lyktan inte funkar.
En kamtat som kollar på livestreaming från Gelleråsen skickade den här bilden.
Fredag och lördag var det 27-28 grader och gassande sol.
Riktigt skönt med ett kylskåp bak i Jeepen.
På söndagen regnade det nästan hela tiden, ganska skönt ändå.
Vi lär väl ses nästa år igen.
Nationaldagsutflykt.
Med smattrande flaggor styrde vi kosan mot Hälleskogsbrännans naturreservat.
Efter några mil på dammiga grusvägar så knastrade vägdammet mellan tänderna och det skrapade under ögonlocken, fullständig njutning i en "nude Jeep".
Ett väldigt fint resmål. Mäktigt att se vad elden ställt till med, men också allt liv den skapad.
Väl värt ett besök.
Och vilken utsikt! Bergen längst bort är Norberg, 24 km bort.
"När Jeepen står still, vajar flaggorna lojt i vinden". (Gammalt Jeep ordspråk.)
Skapligt jakttorn...
"Utan spaning, ingen aning". (Gammalt jägar ordspråk).
Norbergs gruvor lååångt där borta.
Långfärd med elbil.
Första långkörningen med MGn och första gången jag laddade i laddstolpe eller vad det heter.
Turen gick från Skultuna till Mölndal och tillbaks.
Summering:
Bilen betedde sig precis som den skulle.
Mina beräkningar på var och hur mycket jag behövde ladda stämde exakt.
Men till samtliga operatörer/leverantörer av laddtjänster, ta omedelbart bort texten att det är enkelt att ladda hos er.
För det är lögn.
I alla fall om man som jag bara ska göra det en gång, och därför inte vill ha ett abonnemang med kort eller blip.
Det skulle enligt alla uppgifter gå att köpa laddning med t.ex. Visa kort vid Dinners Mariestad.
Kortläsaren fanns där men den godkände varken Visa eller Mastercard.
Så jag var tvungen att ladda ner en app, skapa ett konto, ange användarnamn, hitta på ett lösenord som enligt konstens alla regler blev godkänt vid tredje försöket och sedan ange mitt kortnummer och scanna en QR kod.
DET ÄR INTE VAD JAG ANSER VARA ENKELT!!!
Att det ens står att det är enkelt tyder bara på motsatsen. Ingen Ica handlare påstår att det är enkelt att köpa mjölk hos dem, för alla vet att det är enkelt.
Priset på laddningen gör att det vore lika billigt att åka i t.ex. en Skoda Octavia från 2003, vilket är en mycket skönare bil än MG Z...nånting.
Men så länge jag laddar elbilen hemma och håller mig till max 20 mils aktionsradie, så är elbilen billig att köra.
