jeepetorp

Anna visar stort intresse av djur och natur, och givetvis jakt och viltvård.

Så hon fick följa med på en vak/smygjakt efter råbock.

Efter lite saft med smak av myggmedel så kom det till slut ut två rådjur inom skotthåll.

När bocken visade bredsidan lät jag skottet gå, varpå han stöp i backen utan att ens sparka med benen. Geten sprang ett varv på fältet innan hon vände tillbaks in i skogen.

 

Anna spanar efter rådjur.

Hoppsan.

Planen var ca 25 km som jag senare kan ta med familjen på. Det blev ca 40km. Jag skulle bara kolla lite...

 

Eller i alla fall en lite bit av den etappen.

 

Jag såg en bild på ett unikt geologiskt fenomen. En bro av granit, helt formad av naturen själv. Antagligen inlandsisens smältning som varit i farten.

 

Efter lite googlande kom jag fram till att den finns på Sörmlandsledens etapp 19, ca 4km söder om Ånhammar.

Parkering hittade jag vid Brotorp, där informationstavlan meddelar att man faktiskt får parkera.

 

Cyklingen är som vanligt utmanande längs sörmlandsleden. Branta backar med knöliga stenar och rötter. Men det är ju så jag vill ha det.

 

I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.

 

 

 

 

Vad kul!

Där jag cyklade som barn, långt innan jag hört talas om mountainbike, har någon byggt en liten bana.

Men jag är visst inte barn längre, det gör ont att ramla nu.

 

Nu kändes det att benen ville cykla. Har inte kommit ut på två veckor.

Lätt förkylning tidigare i veckan och förra veckan hade jag barnen vilket ger viktigare prioriteringar.

 

Efter lunch så packades cykelväskan med lite reservkraft, snickers till mig och batterier till telefon och ev. lampbehov. Man vet ju aldrig hur länge man blir ute, och det blir väldigt mörkt så här års.

 

Lastade cykeln och åkte till ett ställe där jag och Cathrine har gått förut. För det mesta fina cykelstigar med roliga avstickare skyltat för MTB.

Spängerna och rötterna var ruskigt hala, men det ser jag som en utmaning.

 

Jag tog en kort rast vid toftsjöns vindskydd och skrev i gästboken. Sedan tog jag varvet toftsjön runt. Mycket stenigt och svårcyklat, och eftersom jag cyklade ensam var det inte läga att utmana min skicklighet, så jag bar cykeln över dom värsta partierna.

 

 Det blev ca 12 km vilket är en alldeles lagom uppstartsrunda.

 

 Den här kartappen/bilden använder jag när jag planerar rutten, och för att meddela mina nära vart dom ska leta efter mig om jag inte kommer hem på avtalad tid.

 

Snickerspaus.

Min roliga sportbåt vill ha roligt, men jag har inte riktigt tid att leka med den.

 

Båten är inte jättefin, men riktigt rolig. 

Den går nästan som på räls i vattnet, bara att gasa, styra och hålla i sig.

Stark nog att utan problem dra upp tunga vattenskidåkare.

 

Det är en engelsk sportbåtsmodell, just den här är licenstillverkad i Sverige 1998.

Motorn är en 115 hkr Yamaha V4 2t från 1996, men båten är godkänd att ha upp till 300 hkr för den som törs.

Den här kombinationen ger en toppfart på närmare 40 knop, kanske mer om rätt förare kör i rätt sjö.

37 knop har jag fått upp den i...

 

Den har körts i saltvatten och har därför målats med bottenfärg av en tidigare ägare. Slipar man bort den kan båten bli riktigt fin.

 

Motorn verkar ha fått grundkänning, för nedre delen av skeddan saknas och det är en ful spricka strax framför propellern.

 

Det läcker inte in vatten i växelhuset och det läcker inte heller ut olja därifrån.

 

Det sitter en splitter ny propeller på den, eftersom den gamla började slira i navets gummibussning. Endast provkörd någon timme med nya propellern.

Motorn går underbart bra och är tyst och lättstartad. Tyst för att vara en tvåtaktare i alla fall.

 

Klädseln är i helt OK skick, om än inte perfekt.

Det sitter en stereo med 4 st 6x9 högtalare.

 

Framrutan går att öppna så man lättare kan klättra ombord.

 

Det är en lucka i golvet att förvara t.ex. vattenskidor mm.

 

Bakom baksätet finns plats för dubbla batterier med batterifrånskiljare, samt en länspump.

 

Tanken är av rostfritt stål och fast monterad i fören. Jag tror den rymmer ca 70 liter.

Ett litet hamnkapell finns också.

 

Om man har för roligt på sjön så finns det lanternor, så man inte behöver åka hem för tidigt.

 

Så. Nu har jag lagat punkan på cykeln efter att vi kommit hem. Nu ska jag försöka sammanfatta veckan.

 

Söndag var resdag till Idre. Att åka till något är alltid roligt.

Mat o fikastopp med bad o kisspauser.

 

Drömmen är att någon sommar göra en längre cykeltur över flera dygn. Gärna i fjällmiljö.

Ett led i planeringen är att testa utrustningen och sig själv under kontrollerade former.

Så jag gjorde upp en plan att cykla Upplandsleden från Enköping till Härjarö. Den går förbi mina gamla hemtrakter, så jag är väl förtrogen med omgivningarna.

 

Enligt kartan ser det ut att vara ca 35 km, och det ska väl inte vara en omöjlighet att klara av. 20-30 km har jag cyklat förut utan att få några men av det. Men tji vad jag bedrog mig.

Att det skulle vara jobbigare med packning förstod jag ju, men inte att det skulle vara så jäkla tungt och obekvämt.

Varför jag valde ryggsäck i stället för cykelväskor beror på flera orsaker.

En anledning är att jag vill cykla Nikkaloukta-Kebnekaises fjällstation, och därifrån vandra upp på sydtoppen. Och då funkar ju inte cykelväskor.

Den andra orsaken är att jag har en fulldämpad cykel. Det finns inte mycket plats att montera väskor på. Jag har ju inte ens plats för en flaskhållare på ramen.

 

Nå väl. Efter ungefär fem timmar inklusive raster så hade jag bara kommit till mitt mellan Veckholms och Kungs-Husby kyrkor, och GPSen visade att jag cyklat 25 km.

Efter att ha ätit korv och snabbmakaroner med fingrarna (jag glömde bestick), så kändes benen stumma och nacken värkte.

Jag beslutade att sätta upp tältet och vila, så jag orkar cykla hem nästa dag.

 

Efter att ha lyssnat på ljudbok i ett par timmar var det dags att ladda telefonen. Det visade sig då att min Powerbank inte fungerade. Ooops.

 

Morgonen efter beslöt jag mig för att lämna kvar all packning och hämta den senare med bilen. Cyklingen tillbaks till Enköping var ren njutning, nu när jag slapp ryggsäcken.

 

Vad jag gjorde rätt:

Prova innan skarpt läge. Att jag blir trött fort när det blir belastning visste jag egentligen redan.

Jag kan vandra med lätt packning i flera timmar, men skulle jag behöva släpa hem ett skjutet rådjur så kroknar jag fort. Den principen gäller även på cykel.

 

Vad jag gjorde fel:

Jag glömde bestick och tandborste, och hade ca en liter för lite vatten med mig.

Tanken var att jag kunde fylla på flaskorna någonstans, men det blev inte så.

 

Vad bör jag ändra till nästa gång:

Ta bort skärmen från hjälmen.

Skaffa högre styre.

Fixa mjukare sadel.

Cykelväskor, gärna som även belastar framhjulet.

Gasolkök i stället för spritkök. Det smakar T-sprit om allt, och det är f-n inte gott.

 

Så har årets upplaga av Velodromloppet klarats av.

Tio års jubileum för Jeep Club Sweden att agera bogseringstjänst på Gelleråsen.

Nu börjar vi verkligen få rutin på det här, och ändå upptäcker vi nya saker varje gång.

 

Upplägget är så att vi får en liten övernattningstuga med tre bäddar i, samt möjlighet att ställa upp husbil/husvagn.

Jag och Thomas brukar komma redan på torsdag kväll, så även i år.

På fredag morgon bjuds det på frukost i samband med funktionärsmöte. Vi kvitterar ut varsin funktionärsradio för samband med tävlingsledningen.

Efter frukost åker vi ut till våra anvisade platser. Jag brukar hålla till vid Ejjekurvan och Thomas brukar befinna sig i depåområdet.

Greger trivs bäst vid Trösenkurvan och i dom fall vi har en fjärde bogserJeep med oss, så brukar den stå i Gamla depån.

Strax innan start är det sambandsprov och därefter bryts tystnaden av motorvrål, motormuller eller motorknatter, allt beroende på vilken typ av bilar som körs.

 

Om någon räserbil får problem och blir stående vid sidan av banan så väntar vi på att heatet är klart innan vi åker ut för att bogsera.

Det är ganska många men korta heat, så väntan blir inte alltför lång.

Om räserbilen står illa till så kan vi få rulla ut under pågående race och dra in den i skydd. Givetvis under gulflagg och överinseende av tävlingsledningen.

När vi bogserar bort dom så är det viktigaste att banan blir tävlingsklar så snart som möjligt. Därför får vi köra förhållandevis fort när vi bogserar, och hoppas att det är bra bromsar och snabba reflexer på ekipaget som hänger efter.

Så snart vi lämnat banan så rapporterar vi det till tävlingsledningen Tore Kalle. T.K.

Därefter kör vi till förarens mekplats om det är tidsträning under fredagen samt lördag förmiddag. Är det tävling så vill besiktningen få in bilarna för kontroll.

 

I vissa fall går det inte att bogsera bilarna. T.ex. om det är punktering, oljeläckage eller trasig hjulupphängning. Då åker det ut en frontlastare med en stor vinschförsedd järnplåt, som dom vinschar upp vraket på.

 

"Vanliga" bilar, d.v.s. bilar med täckande kaross, kopplar vi i en tydligt markerad bogserögla.

Formelbilar och liknande kopplar vi i störtbågen som sitter ovanför förarens hjälm. Av just den anledningen är det bra att ha en ganska lång bogserlina. Även i dom fall bilarna sitter i sandfållan är det bra med lång stropp, så vi slipper köra ut i sanden med Jeeparna. Inte för att vi har några problem med det, men dom vill ha upp så lite sand som möjligt på banan.

 

Mitt på dagen är det lunchpaus, då vi blir bjudna på lunch i Pitstop Café.

 

I år var vi två Jeepers på fredagen. Jag och Tomas som vanligt.

Under fredagkvällen anlände Anders o Jörgen som var med för första gången.

Tidigt på lördag morgon rullade Greger in och vi var fulltaliga.

Det är inte alla år vi lyckats få ihop fyra Jeepar, vilket är optimalt antal för att så smidigt som möjligt lösa vårat åtagande.

Och det visade sig att vi behövde vara fyra st, för jäklar vad det kördes av och gick sönder under lördagen.

Synd att det går sönder men kul att vi får jobba. Att få visa hur tappra vi är med vår Jeep och vår stropp.

 

Söndagen bjöd på regn vilket fick förarna att ta det mer försiktigt. Inte många bogseringsuppdrag på förmiddagen.

I sista heatet fick en bil vattenplaning och om jag förstod saken rätt så blev två bilar totalskrotade. Efter ett tag så avbröts tävlingen av säkerhetsskäl. Klokt beslut, för det vore ju tråkigt att avsluta helgen med personskador och ambulanstransport.

 

En intensiv och stundtals ganska krävande helg är till ända, men redan på måndagen så längtar jag tillbaks.

 

En sak jag har lärt mig av tävlingsledningen på Gelleråsen är devisen "Vi löser det."

 

Det är en fröjd att få hjälpa en Marcos in i depån. Riktigt vackra linjer...

På Torsdag morgon gick bussresan mot Sälen.

Från Stockholm via Enköping och Västerås, så alla kan kliva på.

Ska man säga något positivt om bussfärden, så är det att den var ganska spännande i alla fall.

 

 

Anna ville ha skridskokalas när hon fyllde år. När detta planerades var det några minusgrader och ingen snö.

Ett närliggande fält hade översvämmats tidigare, och var nu en perfekt skridskobana.

Två dagar innan kalaset kom det massa snö och det blev riktigt kallt.

Men eftersom jag är lite av en korsning mellan MacGyver och gubben Pettson, så fixade jag detta.

En stor plywoodskiva framför Jeepen, så kunde jag ploga upp lite skridskospår på nyss nämnda fält.

 

Kalaset började med att grilla hemgjorda och egenhändigt skjutna hamburgare. Ja, det var ju inte hamburgare när jag skjöt dom, men ni förstår nog.

Därefter skridskoåkning och grilla mashmallow.

Bättre än så här kan man väl inte ha det.

- 5 grader, vindstilla, solsken och 10 cm nysnö.

 

I väntan på att rådjuren ska komma.