jeepetorp

En gammal dröm har (nästan) gått i uppfyllelse.

I våras skrev en f.d. kollega på facebook att han ville besöka Kebnekaise, men att han inte hade någon kamrat som ville följa med. Det är ju ganska exakt samma situation som jag alltid har haft.

Så jag svarade att visst ska vi dit. Vi siktade in oss på slutet av sommaren, och så småningom spikade vi första veckan i Augusti. Det ska enligt alla erfarenheter vara den säkraste perioden för bra väder... Jo visst, men inte i år...

 

Vi lämnade mälardalen kl 06:00 på söndags morgon för en bilfärd norrut. Vi lade in lite raster och tog det lugnt.

I Luleå hälsade vi på min svåger, som till lika min reskamrat har en Dodge -68. Den rasten blev längre än planerat, men det var det värt. Vilket ljud!!! Om Gud och Satan skulle sjunga en duett, skulle det förmodligen låta som Mickes Dodge Coronett... Men vi hade andra mål, och färden fortsatte.

Vi hittade en liten strand vid Kalixälven, där vi grillade vildsvinsbiff.

Kl 23:30 rullade vi in i Nikkaloukta. Regnet öste ner, så vi beslutade oss för att sova i bilen i stället för att trassla med tältet.

 

Måndag morgon vaknade vi runt kl åtta, och intog en god frukost i restaurangen. Vädret gjorde att vi inte hade så bråttom att komma iväg, men kl 11 började vi vandringen mot för oss okända mål.

Lunchen bestod av Blå Bands Minestronesoppa efter 5,6 km vid en lägerplats, där det även går båtfärd för dom som inte vill gå hela vägen.

Sedan gick vi vidare och tog korta raster med jämna mellanrum. Kl 18:30 kom vi fram till Kebnekaises fjällstation och satte upp tältet. Efter att ha ätit middag bestående av snabbmakaroner och torkad vildsvinsfärs, så gick vi till fjällstationen och avnjöt en välförtjänt öl. (En öl är alltid välförtjänt.)

 

"Redan tidigt nästa morgon kom gryningen" (Citat av Galenskaparnas figurer Bergsbestigarna S.t Gotthard)

Riktigt så tidigt var inte vi uppe, men kl åtta började vi vandra på nästa etapp. Nu blev det betydligt brantare.

Tyvärr var inte vädret det bästa, så utsiktsvyerna var starkt reducerade. När klockan närmade sig 13 hade vi kommit upp på toppen Verranvárri på ca 1700 möh. Där åt vi sopplunch bland spöklika stenformationer.

Därefter går leden ner i kaffedalen, och jag kände att mitt ena knä inte tyckte om att gå derför. Så jag beslutade mig för att vända om. Men Karl-Luis fortsatte ansam mot sydtoppen.

Jag tänkte linka mig hemmåt så pass sakta så att vi kom till tältet ungefär samtidigt. Bra planerat, jag kom dit 30 minuter före Karl-Luis.

Men nu hade jag riktigt ont i en sena bredvid knäskålen, och jag oroade mig inför morgondagens vandring hemmåt. Helikopterturen verkade ganska lockande, om inte annat så bara för att få åka helikopter.

 

På onsdags morgon kändes benet bättre, och efter frukost och lite vila i fjällstationen så knatade vi mot Nikkaloukta. Men efter några kilometer kändes värken av igen, och det blev en del grymtande och stönande längs stigen. Även min reskamrat hade ont i ett ben, så vi grymtade ikapp som en grupp vildsvin...

Men den här gången valde vi att åka båten över sjön Láddjujávri. Förmodligen den skönaste båtfärd jag varit med om...

Lunchen blev en renburgare i restaurangen vid båtplatsen, och därefter återstod endast 5,6 km till bilen. Vi bet ihop och sträckte ut stegen, och på så vis kom vi fram betydligt tidigare än planerat.

Kl 16:00 satt vi i bilen och styrde hemmåt. Karl-Luis sov mellan kl 22-02, därefter tog han över ratten och färden fortsatte medans det var min tur att sova.

Grundplanen var att vara hemma sent på torsdag kväll, men redan kl 09:30 släppte jag av min kamrat i Upplands Väsby. Själv var jag hemma i Enköping en timme senare.

Aldrig har jag väl njutit så mycket av en dusch.