Vad händer med mitt liv?
Mycket händer, på både gott o ont...
Hur ska jag börja? Från början kanske?
1998 flyttade jag hemmifrån. Ganska omgående träffade jag en mycket trevlig tjej, Maria.
Jag hade precis bestämt mig för att aldrig mer vänta på rätt tillfälle, utan ta chansen så fort den dyker upp.
Man kan väl säga att det funkade över förväntan... Vi är gifta och har tre barn.
Men saker kan ju inte alltid vara en dans på rosor, för några år sedan började jag ... tja, vad ska jag säga??? Känslorna svalnade och dog.
Min vana trogen försöker jag alltid vända på saker, göra allt för att se det som är positivt mitt i allt elände. Så när känslorna för Maria dött, och allt kändes hopplöst, tänkte jag att det kanske inte alls var henne det var fel på, utan mig...
Jag gjorde allt som stod i min makt för att visa den kärlek som trots allt fans djupt inom mig. Men även det kändes meningslöst då det inte förändrade nånting. Förutom dom nattliga aktiviteterna som var helt outstanding.
Men tyvärr hjälpte det inte. Allt kändes fel och tillgjort...
Förlåt mig, Maria... Men det var faktiskt så...
Ett passande musikstycke är väl Smile med Fred Johansson...
Så jag tog kontakt med min vän som har en gård med några tillhörande fastigheter, och det fans en ledig lägenhet.
Tog upp ämnet separation med Maria, och allt kändes plötsligt mycket bättre.
Några veckor med ganska tryckt, men märkligt god stämmning hemma följde.
Mycket diskussion, företrädesvis via SMS o liknande, följde. Fördelen är att man kan fundera i lugn o ro innan man nämner något.
Det var nu det visade sig vilka som var riktiga vänner, eller bara vänner. Ovänner har jag inga.
Tre personer har enligt mig gjort sig förtjänta av en varsin medalj.
Helena Gahnström. Vad vore en diskussion utan mothugg. Tack för att Du säger din mening och inte bara håller med.
Anna Ernest. Du skrev en sak som jag alltid ska ha med mig. "Du ska ha all heder för att Du är ärlig..."
Och Stefan Pettersson. Det blir lite annat att prata grabbar emellan...
Första Mars flyttade jag in i en lägenhet, och ska väl så småningom hitta mig själv i all oreda i mitt liv.
Men det finns ljuspunkter som lyser vackrare än norrsken. Vad det kan föra med sig vågar jag inte tänka på ens...
PS. När jag skriver detta har jag avnjutit ett par goda Guinness, så jag kan komma att redigera texten så småningom. Men som ni vet, av fyllon o små barn får man höra sanningen.
Jag är hemskt ledsen över att ha sårat den jag älskat. Men jag kan inte leva i en lögn...
Och verkligen synd att barnen alltid är dom som kommer i kläm, även om jag tror att det här är bäst även för dom i längden...